Digital fatwa

I det senaste numret av kulturmagasinet Voltaire för augusti/september 2009 skriver jag om Digital fatwa.

När världen öppnas, öppnas då människors sinnen? Vad händer med yttrandefrihet och religionsfrihet när islam möter internet? De flesta islamistiska webbplatserna ligger också på servrar i USA och Europa, och använder sig av västerländsk åsiktsfrihet för att sprida sitt budskap.

Läs mer om hur George W. Bush satsade på en offensiv i Second Life, jakten på Al Qaidas hemsida och drottning Rania av Jordaniens kamp mot fördomar.

Internet som demokratiskt medium – mötesplats för fundamentalistisk islam

Diplomaten James Glassman tittade ut över ett flackt ökenlandskap genom de fullt genomskinliga glasväggarna på American University in Cairos presscenter. Han hade flugit dit för att tala på byggnadens öppningsceremoni. Kostymen verkade överdrivet stram på honom, och han fick stå i en stel pose. Tyvärr var det så han blivit ritad. I publiken såg Glassman än mer udda personer – en grönhyad man med rastaflätor och en annan viftade med en stor palestinsk flagga. Publiken Glassman talade till bestod av inbjudna egyptiska bloggare och platsen var i universitetets spegelbild i den datagenererade världen Second Life.

James Glassman var ditskickad i januari för en av George W. Bushs sista kampanjer som president; ett försöka att nå ut till internetanvändare i den muslimska världen. Problemet var att de islamister som president Bush ville bekämpa var långt mer erfarna i att använda internet som sin arena. 

När internet introducerades på 90-talet möttes det av stor entusiasm. Det nya mediet sågs som mer demokratiskt då det var mer interaktivt än radio och TV, och öppnade för användarna att aktivt delta i en samhällsdebatt. Det fria flödet av information och kunskap skulle öppna upp slutna samhällen och diktaturer.

Internet har på kort tid fört med sig mycket gott, men även avigsidor. Förhoppningarna på att den nya tekniken skulle öka tillgängligheten till debatt och kultur, bredda demokratin och öppna upp nya kommersiella kanaler var så högt ställda att de ibland har kommit att ursäkta problem och avfärda kritisk granskning. Några av det öppna samhällets, modernitetens och yttrandefrihetens svurna fiender skulle bli några av de första effektiva användarna. Internet skulle bli en hemvist och mötesplats för bokstavstroende, fundamentalistisk islam.

Webbplatser, e-postlistor och forum av och för muslimer har funnits sedan länge. Att undersöka denna undflyende värld kan ge svårtolkade intryck. Den ökade kommunikationen har intensifierat samhällsdebatten kring religionen både i de länder som har muslimsk befolkningsmajoritet och bland de stora invandrargrupperna i Europa och USA.

Det finns inga enhetliga grupper på internet, lika lite som de finns ute i resten av samhället. Gary Bunt, som forskar hur internet påverkar muslimsk kultur, varnar för att all muslimsk nätnärvaro för ofta likställs med islamism och terrorism. Hittills har den muslimska delen av webben varit relativt okänd för västerländska brukare, då den oftast använder det arabiska språket.

Inte alla islamister är militanta. Traditionalister är muslimska grupper som håller kvar vid mer konservativa sedvänjor, utan att nödvändigtvis poängtera politiska förändringar. Det finns rörelser som arbetar utan våld för att islam skall spela en större roll i politiken. De militanta rörelserna kan ha mycket olika målsättningar och inrikta sig på bara en viss region, som Hamas och Hizbollah.

Det går inte längre att tysta ned all information om omvärlden eller att dölja att mer fria val anordnas i Afghanistan, Libanon, Palestina och Irak för folket. Friare kanaler som Al Jazeera har gett TV-publiken tillfälle att höra mer kritiska frågor ställas, fått se att villkoren för kvinnor och minoriteter skiljer sig åt mellan de olika länderna i regionen. Men Hizbollah har också en satellitkanal för att sprida sitt budskap, och talibanerna som avskyr västerländsk teknik använder ändå webbplatser.

Stater, som Saudiarabien, har försökt att censurera och begränsa den internettillgång som finns. Det har skett med varierande framgång. Oppositionsgrupper har lyckats att kringgå begränsningarna, och de styrande förstår alltmer vikten av att själva finnas på nätet. Därför skapar de officiella webbplatser och provar grepp som till exempel Irans president Mahmoud Ahmadinejad med att blogga om sin politik.

En ny generation av härskare i området, som Syriens president Bashar Al Assad, förstår internets roll och försöker att basera sin maktbas på en ny teknokratisk elit som vuxit upp med internet. Tvärtom kan de uppmuntra till att nya medier sprids, så länge de har kontrollen. ”Vi måste trimma våra mustascher för att inte någon skall raka av dem helt” som Jemens president Ali Abdullah Saleh sade.

Hotet som många av arabvärldens härskare spelat upp för att behålla kontrollen har varit framgångsrikt; ”antingen vi eller islamisterna”. När fria val har anordnats har de demokratiska institutionerna varit för svaga, och makten har hamnat hos islamisterna.

Al Qaida utpekas som den första digitala terrorrörelsen. När USA slog ut Al Qaidas baser i Afghanistan år 2001, var Al Qaida en traditionell cellstruktur som samordnades centralt. Av 400 medlemmar var 70 procent släkt eller nära vänner. De hade en officiell webbplats, www.alneda.com, som dock hackades och erövrades av den amerikanske hackern Jon Messner efter en lång jakt bland malajsiska serverfarmar.

Efter Afghanistan blev Al Qaida mer ett nätverk av nätverk. Osama bin Laden styr inte organisationen; få nya dåd planeras från hans gömställe. Namnet fungerar nu som ett varumärke, en mall för alla som vill delta i ett globalt heligt krig, och som återskapas av relativt självständiga och självfinansierade grupper. Namnet Al Qaida används för att verka större och starkare. Ledarskapet är föränderligt, men det finns vissa grupper i nätverket som spelar en samordnande och kontrollerande roll.

Varifrån kommer besökarna till webbplatserna? Mellanöstern har ett lågt antal internetuppkopplingar, och internet är dyrt att använda. De flesta användare finns i Gulfstaterna. Många av besökarna på islamistiska webbplatser är därför utvandrare till väst, eller är konvertiter. Det söker mer en identitet än att delta i ett globalt heligt krig.

Vissa webbplatser och fora riktar sig till sympatisörer och sponsorer, oftast på det lokala språket. Andra är inriktade på att synas i de internationella medierna med braskande hot, och slutligen finns webbplatser som riktar sig till allmänheten för att skrämmas eller propagera budskapet.

Många angrepp riktar sig mot mål med högt symbolvärde, och i centrum står produktionen av uppmärksamhet för att säkra fortsatt stöd från likasinnade, inte minst finansiellt. Därför är videor av våld och strider (som webbplatserna med filmer på halshuggningar av kidnappade i Irak) viktiga för att visa de egna sympatisörerna sin styrka.

De flesta islamistiska webbplatserna ligger på servrar i USA och Europa och använder sig av västerländsk åsiktsfrihet för att sprida sitt budskap.

Genom att hänvisa till Islam och missbruka retorik från koranen lockar islamistiska grupper osäkra och påverkbara att ”slåss för sina muslimska bröder”, ”hämnas på väst” och ”återupprätta den förlorade stoltheten”.

Internetforum är den tjänst som används mest av islamisterna för att samordna sin verksamhet och sprida propaganda. De är oftast slutna och kräver medlemskap med registrering hos en ansökningskommitté som tilldelar medlemmarna olika status på forumet. På forumen för diskussioner kring politik, muslimsk lag, teknik och islamisk ekonomisk.

De som inte aktivt kan delta på slagfältet har länge varit en väl integrerad del av de militanta islamisternas strid. Många grupper har egna mediala jihadbrigader för att upprätthålla webbplatser, producera media och islamistisk musik (som musikstilen Jihad rap) och sprida handböcker för vapen, strategi samt tillverkning av bomber till aktivisterna på nätet. Islamistiska bloggar är fortfarande mer sällsynta, då bloggarnas innehåll är lättare att spåra till en viss person.

De islamistiska webbplatserna sprider fatwor, juridiska uttalanden från muslimska rättslärda om en viss fråga och khutbas, predikningar. Många av de lärda som stödjer islamisterna sitter i fängelse för att ha uppmuntrat till terrordåd, men hindras inte från att komma med nya fatwor och uppmaningar via sina webbplatser.

En svärm av radikala gräsrotsrörelser skyddas av internets anonymitet. Den ger likasinnade möjligheten att skapa upp nya grupper. Inför valet i Irak 2005 genomfördes ett attentat med brandbomber mot en vallokal i Kista. Tonåringarna som låg bakom hade träffats i ett chatrum och planerat dådet tillsammans där. De tre pojkarna, en sunnit från Trelleborg, en shiit från Stockholm och en icke-muslim från Kramfors hade aldrig träffats tidigare.

Internet har även gett möjligheten till ett nytt sätt att planera terrordåd. Det visar den indonesiska gruppen Jemaah al-islamiyya. Den samlade in information om bra platser för överfall på västerländska turister och tips på hur man kommer undan polisen. Sedan lade de upp materialet på internet och lämnade dådet öppet för vem som helst att genomföra.
Enligt en beräkning fanns det 28 jihadistiska webbplatser 1997, 2005 var det över 5 000. Siffrorna är mycket osäkra. Det är lätt att överskatta Al Qaidas och andra jihadistiska grupperingars styrka.

Mycket av materialet på olika webbplatser, som fotografier, filmer och proklamationer, återanvänds ofta. Webbplatserna är kortlivade och inte alltid så lätta att finna. Det finns samlingsportaler med islamistiskt material, men det är svårt att upprätthålla alla länkar på dem.

Det har länge funnits en rädsla i media och hos allmänheten för att spridningen av material om vapen- och sprängteknik på internet skulle öka antalet terrordåd. Amatörjihadister kan få dumma idéer från material de hittar på internet, men materialen är inte lätta att få tag på och kräver långt mer träning än några manualer på internet. För att träna upp en effektiv terrorist krävs en betydande investering i tid, resurser och indoktrinering på en avskild plats. Internet skapar inte starka gemenskaper, utan snarare referensgrupper som man vill tillhöra.

Traditionalister använder också internet på problematiska sätt. Det finns webbplatser där vissa muslimska föräldrar diskuterar vilka argument som fungerar bäst hos skolorna för att undanta döttrarna från idrottslektionerna och sexualundervisningen.

Terrordåden och hoten på internet har spridit en rädsla för att kritisera. Författaren Kenan Malik lade märke till att utvecklingen i kontroversen kring publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten år 2005 hade stora likheter med hur det stormade på 80-talet kring Salman Rushdies bok Satansverserna. Rushdies bok väckte inte så mycket kontrovers i början. Precis som med Muhammedkarikatyrerna användes förolämpningen mot islam för det realpolitiska syftet att stärka härskarna i Mellanöstern. Internet gjorde det lättare att sprida nyheten, men det krävdes ett rejält fotarbete från en dansk islamisk organisation och dess ledare Abu Laban för att budskapet skulle få ut några protesterande folkmassor på gatorna i Mellanöstern. Skälet till brandattentatet mot de skandinaviska ambassaderna i Damaskus var ett SMS-rykte om att koranen skulle skändas på Rådhusplatsen i Köpenhamn. Värst var att västerländska politiker tydligt visade att de inte oreserverat ställde upp för yttrandefriheten.

Den kontroversiella muslimska författaren Irshad Manji skräder inte orden. Provokativt påtalar hon att hon numer får fler dödshot från Skandinavien än från arabländerna. ”Det är skuldkänslorna från kolonialismen som har tystat demokrater och progressiva från att ställa kritiska frågor”, säger hon engagerat.

Irshad Manji tillstår att det finns segregation i arbetslivet, kulturen och skolorna, men att lämna marginaliserade grupper åt sitt öde är inte tolerant. Det speglar majoritetens fördomar om dessutom de mest konservativa muslimerna i skägg och slöja väljs att föra alla muslimers talan.

Det är inte kontroll och nedstängning av internet som löser problemet med cyberjihadismen, förklarar Manji. ”Vi progressiva måste bli bättre på att använda internet, och föra ut bättre idéer än islamisterna”.
När hennes bok ”Det muslimska problemet” gavs ut fick hon frågor från ungdomar i Mellanöstern; ”Irshad, när kommer din bok på arabiska?”, och hon svarade ”Kom igen! Ni vet ju att ingen arabisk förläggare kommer att vilja ge ut min bok”. Det visste ungdomarna redan – om boken kunde läggas upp översatt till arabiska, urdu och persiska för gratis nedladdning, så skulle den få en spridning och gå under censurens radar. Det lyckades, boken har sett en miljon nedladdningar. En reporter på New York Times berättade för Manji att boken blivit läst av flickor på landsbygden som börjat protestera mot tvångsgifte och hedersvåld.

Många unga muslimer söker redan sina egna svar om islam hos ”shejk Google” för att skilja mellan vad som är religion, politik eller bara gamla sedvänjor. Därför skapade Manji en nättjänst där progressiva imamer svarar på trosfrågor. Resurserna finns för att debattera via nya medier, menar hon. Det är rädslan som måste övervinnas.

I Egypten har rädslan övervunnits av en livskraftig bloggosfär, vilket är anmärkningsvärt för ett land med 60 procents analfabetism. Bara 3 procent av befolkningen har tillgång till internet och president Hosni Mubarak har styrt via undantagstillstånd sedan Anwar Sadat mördades av islamister år 1981. Det är kvaliteten på bloggarna som har gett dem framgång. De som journalisten Mona Eltahawy kallade Generation Facebook är unga, välutbildade samt politiskt och socialt medvetna.

Wael Abbas har blivit känd för att blogga och filma övergrepp mot kvinnor och hur presidenten betalar för sympatidemonstrationer. Ibland blir den egyptiska vardagen för svår för den västerländska känsligheten. När Abbas lade upp en video på YouTube av hur två poliser våldtog en buss­chaufför som YouTube stängde av då video innehöll sex och våld. Abbas video chockade Egypten, och ledde till att poliserna dömdes till fängelse. Dalia Ziada bloggar om kvinnlig omskärelse, och hon skildrar hur nya folkrörelser uppstått i Egypten. Abdelkareem Solimans öde är typiskt, en student som pressats av sina föräldrar att läsa islamisk juridik på den konservativa Al Azar-universitetet. Då han bloggade om religionsfrihet och demokrati blev han inspärrad på fyra år för smädelse av islam och presidenten.

De sociala medierna tas upp av progressiva statschefer. Drottning Rania av Jordanien tröttnade på de många stereotyper som spreds om livet i Mellanöstern. Hon ville skapa en ny kanal för dialog genom videosajten YouTube. Drottningen spelade in egna filmer med kommentarer kring arabisk och muslimsk kultur, om Jordanien och extremismen. Rania laddade inte bara upp sitt eget material, hon bad tittarna att spela in egna frågor och kommentarer som hon lade upp på sin kanal. Då kunde hon visa nya roller för kvinnor, hur muslimer lever i andra länder och hur dialog löser motsättningar.

I Iran rasar i skrivande stund stora protester mot presidentvalets resultat, där Mahmoud Ahmadinejad blev återvald, trots anklagelser om valfusk. Ny teknik har redan tidigare öppnat för politiska förändringar i Iran. Den islamiska revolutionen störtade monarkin 1979 med predikningar av Ayatolla Khomeini inspelade på kassettband som viktigaste medium.

Påståendet om valfusk fick bägaren att rinna över. En generalrepetition skedde redan i januari, då TV-journalisten Adel Ferdosipour kom i kontrovers med de styrande. I fotbollsprogrammet Navad (”90 minuter”) kritiserade han det iranska fotbollförbundet för de skrala resultaten och bristen på strategi för att utveckla sporten i landet. Den rätt milda kritiken mot ett förbund som präglats av vanskötsel och korruption är farlig i ett land där ledningen för fotbollsförbundet är utsedd av prästerskapet, och som uppges ha Mellanösterns strängaste censur enligt Reportrar utan gränser. Tittarna fick nog när Ferdosipour hotades i direktsändning. Genom den anonymitet som SMS ger vågade de uttrycka sitt missnöje och programmet mottog 1,5 miljoner SMS till Ferdosipours stöd. TV-kanalens ledning lade munkavle på Ferdosipour, SMS till programmet blockerades och toppklubbarna bojkottade honom. Ändå vågade han avsluta sändningen med orden ”om jag får leva till nästa vecka kommer jag att sitta här igen och försvara sanningen”. Webbplatser skapades till stöd för Ferdosipour, folk samlade protestlistor på nätet och sände 2,1 miljoner SMS till Navad. Censuren vågade inte sätta sig emot protesterna, och lät Ferdosipour tala fritt igen.

De iranska myndigheterna har nu förbjudit utländska medier från att rapportera från demonstrationerna, och stryper den information som iranierna får om händelserna. Därför måste både journalister och allmänhet vända sig till de sociala mediernas informationsflöde.
I centrum står twittersignaturen Mousavi1388, där presidentkandidaten Mir Hossein Mousavi kommunicerar med demonstranterna via korta mikrobloggar. Utan samordningen på Facebook och Twitter, och spridandet av bilder via YouTube och fotowebbplatsen Flickr, skulle inte protesterna varit så kraftfulla.

Alla kandidater i valet har godkänts av prästerskapet, så skillnaderna mellan deras politik är inte så stora. De sociala medierna har hjälpt demonstranterna att öppna upp syftet för protesterna. Mousavi1388 är en symbol, men större krav på demokrati och mänskliga rättigheter har rests under protesterna än vad presidentkandidaten talat om. Riktningen för den politiska utvecklingen bestäms av den strid om idéer som nu pågår i Iran.

James Glassman förstår vikten av att vinna idéstriden. Uppgiften är att göra internet ogästvänligt för våldsam extremism. ”Vi gör det på två sätt: genom att underminera extremistiska ideologier och genom att uppmuntra ungdomar till produktiva vägar bort från terrorismen”, säger han. ”Al Qaidas internet är enkelriktat. Gör si! Tro så! Dagens internet är interaktivitet och konversation.” Därför uppmuntrades de inbjudna egyptiska bloggarna att ställa kritiska frågor om presidentvalet och om USA:s politik i regionen.

Inriktningen på projektet vändes av Glassman från att informera och propagera, till att studera vad användarna redan gjorde på nätet och sedan samverka med dem. Den strategiska kommunikationen börjar koppla till användarkulturen på nätet. Islamonline fick hjälp av projektet. De öppnade upp en virtuell vallfärd till Mecka även för icke-muslimer som annars inte släpps in till islams heligaste plats. Rose Springvale bygger världen ”Al Andalus” med 1100-talets moriska Spanien som förlaga, för att ge muslimer, judar och kristna tillfälle att mötas och rollspela tillsammans. De virtuella världarna öppnar för praktiska experiment och frågeställningar. Vad betyder traditionen att ta av sig skorna innan man går in i en moské? Varför är det viktigt om moskén och skorna bara är datorgrafik? Samtalen i de sociala medierna är mer toleranta, och de mer aggressiva användarna utesluts.

De demokratiska förväntningarna var högt ställda på TV och radio på 50-talet och på internet på 90-talet. Det är viktigt att lägga förhoppningarna på bloggande, twittrande och medborgar­journalistik i Mellanöstern på rätt nivå. I sig själva bygger inte SMS-protester och twitteruppror upp demokratiska strukturer.

Är det lätt att åter överskatta internet? Predikar inte James Glassman, Kenan Malik och Irshad Manji bara för den privilegierade redan uppkopplade kören? Det må vara så, men även islamisterna försöker nå samma grupp.

Kulturer har aldrig varit avskilda, rena och separata. De har alltid präglats av möten, korsningar och förändringar. Annars kvävs kulturer. Nya medier hjälper att öppna upp synen på islam även i västerlandet. Både islamister och rasister ser islam som något oföränderligt och evigt, där religion och politik påstås vara oskiljaktiga. Än viktigare är att ifråga­sätta hur muslimer egentligen kategoriserats i de västerländska samhällena. Det är orimligt att just denna mångfaldiga grupp bara betecknas efter sin religion.

Internet har gått från att vara det hemliga rummet längst bak i moskén, där både de sekulära och islamistiska budskapen diskuterades i skymundan, till att bli huvudarenan för debatt kring yttrandefriheten och dess förhållande till islam. Det kommer att ställa yttrandefriheten på sin spets. Om balans uppnås beror på vilket stöd öppenhetens och toleransens idéer får.