Informationssamhället med Nicklas Lundblad

Nicklas Lundblad på Stockholms Handelskammare har länge varit en av de mest aktiva IT- debattörerna. Jag intervjuade honom om informationspolitik och Europa.

Vilka politiska frågor inom EU anser du vara de viktigaste just nu?
EU:s försök att hitta ett gemensamt grundfördrag är oerhört viktigt för den framtida utvecklingen av unionen. Sedan anser jag att arbetet med Better Regulation - förenklade och förbättrade regleringsmodeller - är centralt för att garantera att EU:s ramverk fungerar integrerande och inte bara tillför ytterligare ett regellager. Personligen är jag också mycket intresserad av den balans som nu växer fram mellan upphovsrätt, yttrandefrihet och personlig integritet i både rättspraxis och i olika direktiv. I ett liberalt perspektiv är det viktigt eftersom det definierar individens roll i informationssamhället, kan man säga.

Ni på Stockholms Handelskammare skrev för en tid sedan till EU-kommissionen om PSI-direktivet och dess införande i Sverige. Vad handlar detta direktiv om, vilken var konflikten med regeringen? Hur har frågan utvecklat sig?

Direktivet syftar till att låsa upp tillgången till de enorma mängder information som finns i den offentliga sektorn i Sverige. Den förra socialdemokratiska regeringen valde att inte införa direktivet, man ansåg att det räckte med offentlighetsprincipen. Ett fatalt misstag, eftersom offentlighetsprincipen inte tillkom för att möjliggöra ett entreprenörskap baserat på offentlig information. Vi ansåg att detta innebar att Sverige inte infört direktivet och bad helt enkelt EU-kommissionen att dra Sverige inför rätta med de andra medlemsstater som inte infört direktivet. Kommissionen höll helt med och inledde förhandlingar med den nuvarande svenska regeringen. Mats Odell insåg snabbt att vi hade rätt och arbetar nu med att ta fram en regeringsförordning som möjliggör för företag att kommersialisera den offentliga sektorns information.

Principfrågan handlar om så mycket: om vårt införande av direktivet, om synen på e-förvaltningen (där vi anser att det är en nyckelfråga att tillåta ett entreprenörslager att växa fram runt förvaltningen) och om enskilda företags möjligheter att konkurrera med de myndigheter som faktiskt säljer information (som Riksarkivet, SMHI, SCB, Lantmäteriet och en mängd andra).

Utan att skryta alltför mycket kan faktiskt konstateras att detta är ett exempel på att en enskild näringslivsorganisation kan göra en stor insats. Det hela började med att företaget Genline frågade oss om vi kunde hjälpa dem med Riksarkivet som plötsligt bestämde sig för att leveransvägra mikrofilmer till företaget. När vi analyserade frågan såg vi att det var mycket värre än vi trodde - men nu har regeringen oreserverat beslutat sig för att följa de rekommendationer som vi tog fram när vi skrev vår rapport. Det känns faktiskt ganska kul.

90- talets hackermotto var information wants to be free. Var det ett bra motto? Kommer vi se ett mer låst internet som du beskrivit i din bok med samma titel?

Det låsta nätet och anonymitetens fiender var en analys av hur nätet skulle kunna slutas och återregionaliseras om kryptering och lagstiftning hand i hand strävade efter att minska informationsflödenas frihet. Det är en verklig risk även i dag, och det kom en amerikansk bok på nästan exakt samma tema i år - Wired Shut av Tarleton Gillespie - som analyserar utvecklingen sedan 2003 då Det låsta nätet och anonymitetens fiender kom ut. Trenden är densamma, men Gillespie visar hur svårt det visat sig vara. Jag tror att det beror på att vi inte lever i det informationssamhälle som vi trodde för några år sedan, utan i ett brussamhälle som kännetecknas av mycket mindre system och mycket mer ad hoc.

Med utgångspunkt i det kan man säga att "information wants to be free" är fel. Egentligen vill informationen ingenting; men brus kan inte låsas in. "Noise cannot be locked down" är en bättre devis i dag.

Hur ser du på EU: s internetlagstiftning? Vad är bra, vad är dåligt? Vad anser du om ENISA?

NL Oj, det är så mycket. Jag tycker nog nu att det är läge att lägga ned ENISA! Jag menar, vad är argumenten för att ha kvar byrån? Jag har frågat ett stort antal experter om just detta och ingen kan lägga fram fem snabba och kraftfulla argument för att utsträcka mandatet för ENISA efter år 2009. Det vore också befriande om man lade ned en byrå utan att knussla när den inte fungerar.

Men ENISA:s stora problem kanske inte var för tidig lagstiftning, utan helt enkelt en byrå som inte speglade några nationella strukturer för säkerhet, och som inte *kunde* göra det. Se på Sverige! Här hanteras IT-säkrhetsfrågor av PTS, Verva, KVM, FRA, FMV och allsköns andra myndigheter. Det är en extrem situation, men den är säkert inte ovanlig! Hur skall *en* byrå på europeisk nivå kunna klara av detta? Vem samarbetar man med? Hur gör man? Och utvidga sedan detta till kravet på samarbete med näringslivsorganisationer! Oss - Handelskamrarna - Näringslivets säkerhetsdelegation och sedan alla de olika organisationer som finns för experter! Jisses.

Problemet med EU:s internetlagstiftning är kanske att det saknas en inbördes ordning, en strukturtanke. Skall personlig integritet slå ut upphovsrätt i vissa fall? Ska yttrandefrihet slå ut upphovsrätt? Nu börjar vi få rättspraxis om detta och det är bra, men det är sent. Det är också symptomatiskt för EU att det är EG-domstolen som, genom vad som bara kan beskrivas som rättslig aktivism, skapar en balans mellan de olika värden som informationssamhället utmanar.

Hur ser du på blockeringar av material över internet. Vi har ju just nu en stor debatt om nedsläckningen av Pirate Bay, gäller det barnporr eller upphovsrättsskyddat material som många i bloggosfären indikerat? 

För mig sönderfaller den frågan i två helt olika frågor.

För det första: anser jag att det är bra att rikskriminalpolisen via en lista vars förvaltningsrättsliga kvaliteter är otydliga reglerar vilka sajter som blockeras och vilka som inte gör det? Förmodligen inte - även om det är en svår fråga. Det som stör mig är att det vore möjligt att lyfta denna fråga flera demokratiska nivåer för att öka rättssäkerheten, utan några egentliga problem, och detta skulle också öka legitimiteten för arbetet, men det görs inte! Jag förstår inte varför. En lag om en lista som detta, med tydliga möjligheter att överklaga beslut att inkludera någon på listan enligt yttrandefrihetsgrundlagens särskilda processordning, med transparens och tydliga kriterier för inklusion på listan vore inte särskilt svår att ta fram. Det skulle bara innebära en förbättring. Varför sker inte det?

För det andra: anser jag att det är självklart att alla ISP:er har en frihet att blockera vilka sajter de vill? Svaret på den frågan är givetvis "ja"! Jag anser inte att en ISP har en plikt att erbjuda en tjänst som ger access till allt som finns på nätet. Jag anser bara att det bör tydligt anges i avtalsvillkoren, så att alla vet exakt vad som gäller. Om en ISP vill konkurrera med att utesluta news, vissa barnpornografiska sajter eller annat innehåll, så visst! Det finns säkert en marknad för en "kristen" ISP exempelvis. Men det finns nog också en marknad för en libertariansk ISP. Det blir sedan en fråga om individens val!

Diskussionen om The Pirate Bay var helt bisarr. Jag såg ingen annan utväg en den som nu togs av alla parter: ett tillbakadragande av hotet och dessutom beröm (!) från RKP till TPB för deras hantering av frågan.

Avslutningsvis tror jag att vi har långt kvar innan informationssamhällets legala institutioner vuxit klart. Det är oerhört viktigt att olika intressen, företag och organisationer fortsätter att intressera sig för frågorna och jag tror att det krävs mer - inte mindre - diskussion om nätets framtid.