Susan Ritzén om medborgarjournalistik

Susan Ritzén är frilansjournalist, statsvetare och arbetar som vikarierande utrikesreporter på Sveriges radios Ekoredaktion. Hon medverkade i en rapport från Global Utmaning med essän Vem är reporter på klicktoppen kritiserar hon mediernas utveckling och diskuterar medborgarjournalistiken.

Jag fattade intresse för hennes text och intervjuade Susan Ritzén.

I din text "Vem är reporter på klicktoppen" skriver du att de granskande journalisterna blir allt färre och de "scannande" allt fler. Hur yttrar det sig? Hur har det gått till?

Oj, det är en lång och komplicerad historia. Det beror bland annat på medieföretagens ökade krav på högre lönsamhet och därmed färre anställda och större effektivitet - och på webbens snabba utveckling, med en allt större del av reklampengarna och läsarna, och med två tydliga mål – många besökare och allt snabbare publicering av redan producerat material.

Tidigare hade de flesta stora svenska nyhetsredaktioner någon slags ”grävgrupp” eller speciella reportrar som arbetade regelbundet med längre grävprojekt som kunde pågå i veckor. Idag är de flesta av de grupperna nerlagda för länge sedan, och enskilda reportrar som fortfarande genomför längre projekt, uppger att de får mindre och mindre tid för granskningarna. Det beror på att redaktionerna bantas och alltfler jourpass läggs ut på specialreportrar. Samtidigt ökar produktionskraven. Sveriges Television anställer lika många reportrar som för ett drygt decennium sedan, men de gör dubbelt så många tevetimmar i dag. På tidningarna producerar reportrarna fler artiklar än tidigare och skriver även texter för webben, och måste ibland samtidigt ta med sig och jobba med kamera, bandspelare eller TV-kamera. Tiden som blir kvar för att ringa och kontrollera uppgifter minskar, och risken för fel blir också större med krav på publicering nästan i realtid.

På webbredaktionerna, som växer, och där man fortfarande anställer, gör man sällan eller aldrig egna granskningar. Man häller ofta in andras texter, efter en viss texttvätt, och möjligen med en länk till något dokument. Allt detta gör att tips om missförhållanden som är svåra att kontrollera inte heller granskas. Ekot är ett av få undantag med egen grävgrupp och de har därför tid med granskningar som häromdagen, med avslöjandet om mörkningen av den dåliga kontroll som möjliggjorde ett mord på en psykpatient inne på en psykavdelning vid St Göran. Det är mycket få svenska redaktioner som i dag har tid med den typen av komplicerade granskningar och uppföljningar. Det räcker egentligen med att gå igenom de viktigaste nyheterna en vecka för att konstatera det.

Vilket är ditt intryck av den svenska bloggosfären, och kan den sköta nyhetsrapporteringen för den välinformerade och engagerade medborgaren?

Jag betvivlar inte ett ögonblick att bloggare kan rapportera om nyheter och komma med egna avslöjanden om problem eller missförhållanden i samhället. Det finns ju flera exempel på det, men hittills har få tagit på sig uppgiften på ett mer uthålligt sätt. Bloggar handlar sällan om så allvarliga ämnen. De har inte heller något uttalat sanningskrav.

Som journalist får jag ibland kritik för att det som stått i olika tidningar eller sagts på teve inte stämmer, då undrar jag alltid varför man inte påpekat det för mediet. Faktum är att de flesta granskningar av anmälda nyhetsmedier inte leder till någon erinran eller krav på rättelse, eftersom texten i sak inte innehåller några fel, däremot kan intrycket av det sagda peka åt fel eller ett överdrivet håll.

På internet däremot vispar i dag de mest horribla påståenden runt, och felaktiga fakta återanvänds hela tiden utan någon egen kontroll - och utan att någon reagerar. Ta exemplet med Carl Bildts blogg som länge innehöll inlägg med misstänkt hets mot folkgrupp. Bloggare vill sällan ta på sig ansvaret för kommentarer till sina alster, och svarar ofta på kritik med att det handlar om deras egen eller någon annans personliga uppfattning. Något ansvar för det publicerade på nätet är således svårt att utkräva. Skulle vi ha en form för det misstänker jag att många av dagens bloggar skulle tvingas förändra sitt innehåll markant. Några skulle säkert lägga ner i ren utmattning över insikten att allt som man skriver måste kontrolleras igen om man ska vara säker på att det verkligen är sant.

Fortfarande är den etablerade journalistikens etiska regler, systematiska arbetssätt och olika granskningsorgan och möjligheter till rättelse det bästa alternativet vi har, för att försäkra oss om att vi får nyheter som vi kan lita på.

Om journalisterna tycker att de har allt mer ont om tid att granska fakta, så är det ingenting mot vad bloggare med andra arbetsuppgifter har. Det är svårt att granska övertygande med vänsterhanden.

Vilka är enligt dig riskerna och möjligheterna med den snabba utvecklingen av nya medier?

Jag har varit inne på riskerna för att felaktig eller kränkande information sprids och förvanskas på nätet, där ingen egentligen behöver stå till svars för det påstådda. Det är inte bara en risk, det är så i dag.

Och får vi bara fler webbjournalister och inga vanliga reportrar ute på fältet, så får vi också bara fler som vidarebefordrar andras information och granskningar utan egen kontroll. Då har vi inte gjort någon demokratisk vinst med det växande medieutbudet i form av en bättre granskning av makthavare. Vi har bara fått en känsla av att vara extremt uppdaterade, och ett utbud som till synes är enormt men mest innehåller returinformation med få variationer.

Det finns ju otroliga fördelar också. Nästan alla har möjlighet att publicera sina egna nyheter eller kunskaper, och man kan själv ta del av ett större nyhetsutbud, utan att behöva bekymra sig om att TT inte valde att ta med det i sitt lunchpaket med texter. Medierna är inga gatekeepers längre, men när vi blir våra egna grindvakter måste vi också bli skickligare på att genomskåda falska budskap och förtal.

Jag tror att samarbete mellan allmänhet och journalister måste till om vi vill upprätthålla en granskning av makten som är värd namnet. Mångas ögon och öron kan bidra med viktiga nyheter som journalisterna aldrig skulle hitta eller hinna med att få fram själva. Ett sådant exempel är amerikanska New Assignment.net. Här framhåller den prisbelönta granskande journalisten John McQuid open source journalism där reportern inte gömmer sin research utan bjuder in allmänheten att hjälpa till för att få en bättre bild av ett fenomen. Det återstår att se om projektet kan hållas vid liv, och om man får sponsorer, men idén är otroligt djärv och generös.

Café Babel är ju också en öppen nätpublikation med enorm potential. Det är precis sådana projekt som ger mig hopp om att vi i en globaliserad värld sitter på nyckeln till det verkliga kunskapssamhället. Möjligheterna är oändliga. Men då måste alla också förstå de ganska enkla spelreglerna för ett sådant samarbete. Om inte deltagarna är intresserande av att sprida det som är sant kommer förtroendet för den typen av samarbeten att urholkas. Jag tror att vi behöver basala etiska regler för att få webbpublikationer att lyfta, och först då kan de nå långt över gränsen för den traditionella journalistiken. Men är bloggarna villiga att ta sig an den uppgiften? Och vem är beredd att betala?

Finns det verkligen en neutral, objektiv journalistik? Detta med anledning av den kritik som kommit upp från både politiskt håll och mediaforskningen mot att journalistiken har en politisk slagsida, i ämnes- och källurvalet.

I någon mening finns det väl ingen objektiv kunskapsförmedling, i alla fall ingen som någon jag känner skulle ha lust att läsa vid frukostbordet. Urvalet kan däremot vara ett uppriktigt försök att förmedla en sann bild av någonting som har hänt eller pågår. Där tycker jag att svenska reportrar håller fanan högt. Och tittare och läsare är också oerhört känsliga för nyheter med politisk slagsida, i alla fall om ens egna ståndpunkter blir ifrågasatta. Samtidigt är min erfarenhet att borgerliga sympatisörer är mer ifrågasättande än vänstersympatisörer mot inslag som kritiserar den egna politiken. Det här har jag absolut ingen statistik på, bara egna erfarenheter när jag har suttit i telefon efter sändningar på SVT och andra nyhetsredaktioner i valtider.

Politiska vindar som blåser avspeglar sig ju också ofta i journalistiken, jag tänker till exempel på högervindarna som blåste när Ny Demokrati fick god draghjälp i galoscherna av medierna. Sådant får man givetvis vara vaksam över, men det är samtidigt orimligt att kräva exakt rättvisa. Mätningarna av spaltmeter och eventuell partisympati i ämnesvalet är ju dessutom en mindre exakt och opartisk metodik än vad många medieanalytiker vill göra gällande. De bedömningarna lider givetvis av sin egen brist på total opartiskhet. Källorna är däremot lättare att hyfsa till, och det borde vara varje redaktions uppgift att aktivt söka fler experter på olika håll. Problemet här tror jag är att det många gånger är samma experter som valsar runt överallt. Det är så bekvämt att ringa någon som inte tycker att det är jobbigt att bli citerad eller vara med i en klipp snutt i teve.

Jag tror också att journalistikens demokratiska uppgift - att granska makthavare, i sig ger en slagsida åt nyheter där man ställer sig på ”de svagas” sida, och att det i sin tur kan ge en politisk slagsida. Men den uppgiften menar jag är för viktig för att eventuella politiska intressen ska hindra den sortens viktiga journalistik. Det är trots allt av större allmänintresse om en folkvald försnillat pengar än om Bengan på IT-firman har gjort det.

Vilket är ditt intryck av hur svenska medier har skött bevakningen av europeisk politik, kultur och samhällsliv?

Europeisk politik tycker jag att det finns en bevakning av, även om den säkert kunde vara bättre. Men jag tycker ju att svenska medier saknar en stor del av den ganska utbredda intellektuella kultur- och samhällsdebatt som finns i t ex Tyskland. Då ska man komma ihåg att det är få medier som faktiskt upprätthåller den debatten även där. Om vi skulle få en lika ambitiös tidskrift med samma genomslagskraft som exempelvis Die Zeit skulle det förmodligen påverka och berika alla svenska medier. Här är ju ett av hindren en mycket mindre svensk läsekrets än den tyska.

Men även i Tyskland är den ”europeiska” debatten inte allomfattande, jag blir till exempel uppriktigt förvånad när tyska vänner inte ens känner till att Sverige är medlem i den Europeiska unionen. Någon publikation mediebevakning av HELA Europas kultur- och samhällsliv känner åtminstone inte jag till, och just därför är jag extra glad över initiativ som Café Babel. Att vi behöver omforma synen på den europeiska identiteten står klart, och att vi saknar kunskaper om varandra är lika uppenbart, men att bjuda in alla till debatten som Café Babel gör är oerhört generöst, glädjande och stimulerande.