Artighet var inte en dygd

Johan Wennström på Svenska Dagbladet skriver om hur hård och oartig den politiska debatten är i USA. Wennström spårar problemet till internet. Slutsatsen att man bör vara artig mot politiska motståndare och hålla en god ton är bra.

Fast Isobel Hadley-Kamptz har en poäng, det var riktigt illa förr även på tiden för Bill och Hilary Clinton. Skälet är att USA då var mitt uppe i kulturkriget, hippien och fundamentalisten slogs på liv och död i en gigantisk Kulturkampf som löstes med att hippien och fundamentalisten gradvis smälte samman till ett nytt- och annorlunda Amerika.

USA var på 1950-talet ett annat land. Före 60-talet var demokrati i USA en sluten tillställning styrd av partibossar. Valrörelserna var korta och väljarna röstade främst efter tradition, etnicitet, geografi och religion. Sexistiska och rasistiska skämt var tyvärr en del av vardagen på ett helt annat sätt än i dag. 68 och kulturkampen satte idéer och argument i centrum både för demokrater och republikaner. Republikanerna är illa ute i dag för att partiet fortfarande försöker att driva kulturkrig.

Artighet i Sverige har en baksida. De memoarer som Jan Guillou publicerat och filmen om Ebbe Carlsson, den lite för muntert betitlade Ebbe the Movie, visar på maktens enhetlighet.

Makten i Sverige för trettio år sedan bestod av äldre män som var företrädare för hierarkiska organisationer, där spelteori vägde mer än argument, värderingar och fakta. I både boken och dokumentärfilmen är det skrämmande tydligt att den enorma makt, inflytande och hat Jan Guillou och Ebbe Carlsson kunde åtnjuta berodde på att kretsen av beslutsfattare var så liten att alla kände alla. Alla argument och debatter togs personligt, svinhugg gick igen om femton eller tjugo år. Då är det inte konstigt att debattklimatet var artigt, likt Japans samurajer, särskilt i offentligheten.

Det betyder inte att det är bra att ha ett hetsigt och oförskämt debattklimat. Men när den svenska makteliten inte utgörs av samma lätt räknade personer, när Washington, Bryssel och Beijing påverkar Stockholm och kommunalrådet i Flen har en egen maktbas så vågar många säga mer.

Risken är att internet formar andra klickar, kotterier och kabaler. Det är inte så enkelt att säga internet bara speglar människan.

Kommunikationsmetoden präglar även oss. Läser man boken Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist så är det e-post listans slutna värld som framkommer som sociologisk typ, präglad av den pessimistiska syn som Neil Postman hade om televisionen och massmedia. Fast den slutna nätokratin skapar kanske inte den styrka som man trodde på 1990-talet?

Se vidare diskussionen på Skiften om experten.