Rymdfärd för tusen kronor

Det är möjligt att åka ut i rymden för tusen kronor, läs mer och se filmen om hur rymden börjar bli billig på Vetenskap Voltaire.

Riflessioni sullobesità

Il mio articolo Riflessioni sull’obesità è stato pubblicato in RagionPolitica del 20 febbraio 2004.

In tutti i paesi in occasione delle festività il maggior divertimento è il mangiare. In effetti è giusto festeggiare con un buon pranzo. Nella nostra storia, non molte generazioni fa, non era cosa scontata che si potesse mangiare in abbondanza. La penuria, piuttosto che l’abbondanza, è stata la norma quotidiana per l’umanità. Ma oggigiorno, grazie alla migliore produzione agricola e all’apertura sociale, un maggior numero di persone può mangiare a sufficienza.

Tabacco senza fumo

Il mio articolo Tabacco senza fumo è stato pubblicato in RagionPolitica il 25 settembre 2003.

Dal 3 all’ 8 agosto 2003 si è tenuta a Helsinki la XII conferenza mondiale su "Tabacco e Salute", a cui hanno partecipato ricercatori ed organizzazioni per discutere la prevenzione dei danni causati dal tabacco e le strategie per la sanità pubblica.

Una delle strategie più interessanti prese in considerazione è stata la "riduzione del danno", cioè come ridurre gli effetti dannosi del tabacco indirizzando il consumo verso prodotti meno nocivi. Tali prodotti, definiti come "tabacco senza fumo", comportano varianti come il tabacco da masticare, il tabacco da fiuto e il tabacco tipico della Svezia chiamato "snus".

Il trattato di Kyoto, un problema per lEuropa?

Il mio articolo Il trattato di Kyoto, un problema per l’Europa? è stato pubblicato in RagionPolitica del 18 luglio 2003.

Il 20 maggio 2003, il commissario europeo per l’ambiente, Margot Wallstrom, tenne un discorso in occasione della prima conferenza sul cambiamento climatico organizzata dal Centre for European Studies & Conferences (CEPS). Nel suo intervento, essa espresse inquietudine sull’ultimo rapporto dell’AEA (Agenzia Europea per l’Ambiente), che parlava di un aumento delle emissioni di gas serra (soprattutto anidride carbonica) da parte dei paesi dell’UE.

Vad är grön politik idag?

Kampen mellan fundamentalister och realister är avslutad, realisterna vann. På Bok- och Biblioteksmässan startade dock en ny form av miljödebatt upp.

Det är en lite förbryllad tid för svenska Miljöpartiet de Gröna, där man är för EU, men är inte helt positiv samtidigt som centralmakten skall stoppas och vi skall exportera sexköpslagen! Att lyssna på Maria Ferm och Per Gahrton är något förvirrande.

Ett av skälen till att de gröna rörelsen oftare hamnade mer åt vänster var sönderfallet för vänstern. Vänstern behövde nya idéer efter att radikalismen och reformismen fallit ihop. Nu får Europas socialdemokrater inte ens upp det gröna spåret.

Nu lanseras Miljöpartiet som det nya liberala alternativt för storstaden, vilket främst kommer att drabba Centerpartiet. Där har nog centerpartisterna skäl att vara oroliga inför valet 2010. Centern kan mycket väl tappa både landsbygd och storstad.

Att det nu ens går att tala om gröna liberaler i storstad och gröna idéer beror främst på den ljusgröna marschen genom institutionerna.

Ljusgröna ser sina val främst som val av livsstil- elakt sagt, shoppa dig ur klimatkrisen. Det behöver inte vara greenwashing, men många frågor hamnar på nivån att man är för allt som är bra och emot allt som är dåligt. Ljusgröna kan stödja de flesta policyförslag, bara de upplevs som bra för miljön, även om dessa förslag står i konflikt med varandra. Friare marknader och hårdare regleringar för miljön? Vi säger ja till båda! Många ljusgröna vill inte diskutera miljöfrågan som politik. Ur en positiv synvinkel så har de ljusgrönas fokus på individualism fått bort några av miljörörelsens mer osympatiska delar.

Mörkgrönt var den ursprungliga gröna färgen. De gröna visionärerna hade rätt tydliga åsikter om att hållbart samhälle var småskaligt, lågintensivt och lokalt. Tänkarna hade inte visioner för informationssamhället eller globaliseringen. Det gröna ställningstagandet var emot både storskalig kapitalism och planerad socialism. Bland de mörkgröna ryms strömningar som djupekologi, postmaterialism samt Gaia-hypotesen av James Lovlocke. Det fanns delar som vissa liberaler kunde ta till sin livsstil, som exempelvis liberaliseringen av tillverkning av maskrosvin, men de gröna talade om ett radikalt annorlunda samhälle.

De klargröna talar istället om att det behövs radikala teknologiska och sociala förändringar . Det behövs bättre utformning, bättre teknik, bättre idéer- samhället kan inte shoppa eller sittstrejka sig ur klimatkrisen. Det krävs massiv tillväxt för att lösa problemen, men då krävs svåra val för att det kapitalistiska näringslivet inte är förmöget att uppnå den tillväxten längre. Verktyg, modeller och idéer står i centrum inte problem och begränsningar. Den klargröna synen rymmer sina problem, här kan det finnas en von oben attityd och en planeringsiver.

Läsaren finner nog ett alternativ som verkar mer sympatiskt än de andra, vad som kan konstateras är att den gröna ideologin står inför betydligt tuffare debatter än på länge. Och nog mer intressant än på länge då de politiska sidorna inte är de gamla.

Transgena djur i laboratoriet

Jag skriver om transgena djur i Vetenskap Voltaire, hur går det till med genmodifierade djur? Finns det bruk för dem?

Efter Bok- och bibliotek; vart är branschen på väg?

Jag intervjuar Johan Hammarström på Bokförlaget h:ström över på Skiften. Läs intervjun här på länken.

404- glömskans landskap

Jag recenserar boken 404- glömskans landskap boken 404- utflykter i glömskans landskap av Ola Larsmo och Lars Ilshammar för tidskriften Smedjan den 20 oktober 2005.

404 – utflykter i glömskans landskap är en fortsättning av historikern Lars Ilshammars och författaren Ola Larsmos bok net.wars från 1997. 404 är ett felmeddelande på Internet: sidan kan inte visas. Just felmeddelandet i form av glömskan är det tema boken arbetar kring för att skildra nätets framtid.

Jakten på Einstein

Jag skriver artikeln Jakten på Einstein i tidskriften Smedjan den 4 maj 2005.

Den 26 januari hölls avsparken för Fysikens år 2005. Under året skall det hållas föredrag, seminarier och aktiviteter för att väcka intresset för fysiken bland allmänheten.

Bloggarnas attack mot proggarna

Jag skriver artikeln Bloggarnas attack mot proggarna i tidskriften Smedjan den 2 december 2004.

Det finns cirka 146 miljoner internetanvändare i USA. Omkring 7 miljoner av dessa skriver egna bloggar. Det kan jämföras med läsarkretsen för den största tidningen USA Today som är 2,6 miljoner och med nyhetskanalen CNN som har 450 000 tittare dagligen.

Förlåt att vi finns till

Jag recenserar i Förlåt att vi finns till boken The Timid Corporation- why business is terrified of taking risk av Benjamin Hunt i tidskriften Smedjan den 9 oktober 2003.

I dag präglas samhällsdebatten ofta av tal om finansmarknader bortom all kontroll eller om en hyperkapitalism med globala storföretag fastlåsta i en oetisk och irrationell jakt på tillväxt och vinster.

Ekonomijournalisten Benjamin Hunt (tidigare på Financial Times, The Guardian och Wall Street Journal) ger i sin nya bok en annan bild.

Östros etiska tomrum

Jag skriver artikeln Östros etiska tomrum i tidskriften Smedjan den 12 september 2002.

Utbildnings- och forskningsminister Thomas Östros har tappat initiativet vid utformningen av etiska regler för forskningen. Resultatet blir att känslomässiga impulser snarare än filosofiska och rationella överväganden blir vägledande vid etikprövning av forskningsprogram.

Medievänstern inifrån

Jag recenserar i Medievänstern inifrån boken Bias : a CBS insider exposes how the media distorts the news av Bernard Goldberg i tidskriften Smedjan den 18 april 2002.

En bok som säljer bra i USA just nu är den flitigt omdebatterade Bias: a CBS insider exposes how the media distorts the news. Bernard Goldbergs budskap, att det finns en vänsterdominans inom journalistkåren som påverkar mediernas innehåll, är kanske inte ny för den som följt amerikansk och svensk debatt. Det som väckt uppmärksamhet är emellertid att Goldberg under mycket lång tid har arbetat som korrespondent för CBS News, och därför rapporterar från en insiderposition.

Shattered Lives

I am quoted on Swedish health care policy in the book Shattered Lives by Amy Ridenour and Ryan Balis.

Skall vi gömma nyckeln?

Jag skriver artikeln Skall vi gömma nyckeln? i tidskriften Smedjan den 3 januari 2002.

I början av 90- talet fanns en vida spridd teknikdeterminism: Information wants to be free. Det stämmer inte: Information doesn’t want to be free – people want to be free. Kryptografin är tekniken som låter oss ta makten över vår egen kommunikation. Tekniken ger mer makt till individen. Men ett samhälle helt utan regleringar är inget alternativ. Det handlar om en delikat balansgång där värderingar måste stå i fokus.

Journalismen

Jag skriver artikeln Journalismen i tidskriften Smedjan den 23 maj 2001.

Att svenska journalister ofta står att finna till vänster är konstaterat, bl.a av Kurt Wickman i en artikel i Smedjan nyligen. Men det är inte säkert att det leder till en medveten förvridning av rapporteringen. Tvärtom sker det ofta undermedvetet, genom val av vinkling och frågeställning, och genom journalistikens egen ideologi – journalismen.

Trendspanarens främsta misstag

Hyrt in en dyr konsultfirma för att göra framtidsstudier? Har du läst en artikel om vilka trender som kommer att avgöra framtiden?

I Vetenskap Voltaire får du veta vad du skall se upp med i förutsägelser av framtiden. Vilka misstag gör trendspanarna?

Människoapa, härmapa eller bara apa?

På Vetenskap Voltaire lyssnar jag på hur Nils Uddenberg talar om boken Gränsvarelser, och tänker på varför vi har intrycken av King Kong och king Louie i Djungelboken eller av schimpanser som den ädle vilden. Får aporna vara ifred?

Frihet är den gröna revolutionen

Jag recenserar boken av Hett, platt och trångt: varför vi behöver en grön revolution av Thomas L. Friedman i Svensk Tidskrift den 25 september 2009. Läs mer i recensionen Frihet är den gröna revolutionen

Klimatdebatten på TV

Debatten Ska vi spara eller slösa oss ur den ekologiska krisen? går att se på Kraft och Kultur web TV genom att klicka på den här länken och välja Bokmässan 2009 lördag.

Spara eller slösa inför klimatkrisen

Ska vi spara eller slösa oss ur den ekologiska krisen?

Det är frågan som jag skall debattera på bokmässan i Göteborg, lördagen den 26 september mellan klockan 15.00-16.00 på delen som Kraft&Kultur anordnar.

Några av tankarna jag presenterar kommer från min artikel Vad är hållbar utveckling?

Hotet mot klimatet, miljön och jordens artrikedom diskuteras allt mer. De flesta är överens om problemen – men kan det rentav vara så att alltför stora delar av miljörörelsen är för pessimistisk och teknikfientlig? Ska vi betrakta människans kapacitet som problemet eller som en del av lösningen?

I panelen möter jag Brendan O’Neill, Spiked, Martina Krüger, Greenpeace, Per Ribbing, Svanen, Marie Hagberg, SJ, Ingmar Gustafsson, Camino. Moderator: Boris Benulic, Kraft&Kultur.

Tekniska paradigm

Vad händer om man blandar olika tekniska paradigm? På Vetenskap Voltaire berättar jag att det oftast blir pannkaka.

Ungdomarna och framtidens ledningssystem

Jag höll talet Ungdomarna och framtidens ledningssystem om hur IT och ungdomars attityder påverkar morgondagens ledningssystem på Försvarsmaktens konferens MILINF 2000 den 9 september år 2000. Med i publiken fanns representanter för bl.a Försvarets Materielverk, Räddningsverket, Sun Microsystems, Försvarsmakten, Överbefälhavaren, IBM samt Försvarshögskolan.

Det senaste årtiondets framsteg inom informationstekniken börjar nu att få sitt genomslag även i arbetsmiljön. En ny generation har växt upp som har formats av dessa nya tekniker, och det innebär att de också kommer att kräva förändringar på sina arbetsplatser och i organisationer. Denna mobila generation kommer dock vara mindre enhetlig än föregående, och de kräver snabb anpassning till många olika villkor av sin omvärld. Om den mobila generationen bemöts med öppenhet och ett dynamiskt förhållningssätt bli mycket stor och hängiven resurs som t.o.m. kan föregripa organisationens behov.

Den mobila generationen 

Vi har under det senaste årtiondet sett stora förändringar inom informations- och kommunikationsteknologin, så många att vi har gått in i ett informationssamhälle.

Vilka användningar kommer att ses för denna informationsteknologi, och vilka förändringar kommer detta att medföra i människors attityder? 

Vi håller på att få en mobil generation, en stor grupp människor, som har en helt annan syn på teknologi, kultur och sin egen plats i organisationer än industrisamhällets. Detta kommer att spela en stor roll för hur man måste utforma framtida ledningssystem för att de skall framgångsrikt kunna kommunicera. 

Den mobila generationen har växt upp med den nya teknologin, den känner inte till något annat. Den finner användandet av mobiltelefoner och palmpilots naturligt. Att beama något via IR- länk är normalt. Förändringarna påverkar vad de  nyanställda kan, och vad de själva har för mål med sin medverkan i organisationen.

Detta leder till att ungdomar kommer att ha nya förväntningar och krav på de organisationer de arbetar för. Hur kommunicerar man med dessa? För att kunna konstruera ledningssystem som de nya medarbetarna förstår och sympatiserar med, och därmed fungerar effektivt, måste man sätta sig in i deras attityder. Dessa attityder skapar redan storpolitik som bråket kring Napster visar. Den nya tekniken att ladda ner musik gratis från Internet kanske är ett tecken på att den  mobila generationen har en ny syn på äganderätten, eller snarare en accessrätt. Vi kan ha olika åsikter om detta är bra eller inte, men värderingarna finns där och måste övervägas.

Andra kulturer är inte främmande

På musikkanalen MTV såg jag för en tid sedan en video med en populär musikgrupp. Sången i sig och vad den handlade om var inte så viktigt, en trallvänlig låt bland många andra, men videons koncept gick bara ut på att visa gruppen i olika stadsmiljöer i Japan. Bara det faktum att videon visade upp något som upplevdes som nytt och främmande kunde locka tittaren ur den mobila generationen. Man värderar det  främmande på ett annat sätt i den mobila generationen, man finner det intressant och även som något som man vill prova på i sitt eget liv, inte som något farligt.

Naturligtvis beror detta på att man exponeras mer för främmande kulturer, via resor, ett mycket stort mediautbud, Internet och kontakter här hemmavid via invandringen. Man släpper mer och mer på geografiska gränser därmed, och företeelser med rätt attityd på andra sidan jordklotet kan uppfattas som mer relevanta än de som är geografiskt nära.

Det kan leda till rätt stora skiften. Bara för att ta ett litet exempel: Allhelgonahelgen har blivit Halloween. Halloween upplevs som ett roligare koncept av många i den mobila generationen. Man kommer i kontakt med det via media, och man är inte rädd för att prova på det, och ta det till sig.

Tidigare hade man kanske kallat denna företeelse för kulturimperialism, ett utträngande av en kultur till förmån för en annan! Det är dock att göra det enkelt för sig. Kontakten med många kulturer, vid många fler tillfällen tack vare tekniken, gör att det faller sig naturligt att välja sin kultur. Man blir van att själv få plocka ihop sin identitet. Det tycker man är spännande och meningsfullt, och det förväntar man sig att få göra även i de organisationer man medverkar i. Man blir inte i samma grad en anställd, man gör mer av en syntes mellan sina egna och organisationens värderingar, eller kanske förblir man självständig i sina attityder.

Mångfaldiga paket- gemensamma attityder på viktiga områden

Kanske är det fel att binda upp sig vid begreppet generation. Generationer blir allt mindre enhetliga. Naturligtvis finns det ju även äldre människor som tagit till sig den nya tekniken, bättre än vissa ungdomar. Det vi kan se är kanske strömningar, nätverk och grupper i samhället, där ungdomar är mycket talrika, som kan ta till sig den nya teknologin. Men det finns grupper som inte accepterar den nya tekniken och de attityder denna medför. Subkulturerna bildar djupa klyftor inom generationen. Det blir inte som konflikten mods mot raggare som på 1960-talet, mods och raggare var trots allt mycket lika varandra i jämförelse. Förutom klädseln och stilen så kom man kom ifrån samma kultur och hade tämligen likadana åsikter och värderingar. Men i framtiden blir valet av att hänga med eller inte desto mycket mer avgörande för individens hela livsstil. För den som inte tar till sig de nya teknologierna kommer inte heller att kunna öppna sig för ytterligare förändringar i en snabbare takt, klara av nya utmaningar, vara öppen och nyfiken på främmande kulturer och nya möjligheter. Man har inte rätt attityd för att passa in i framtidens organisationer. Detta riskerar att bli en allvarlig spricka i framtidens samhälle, mellan de rörliga och de orörliga.

Man har talat mer och mer om att det är viktigt att värva personer med rätt attityd till organisationen från början, att rekrytera för att skapa en värdegemenskap.

Naturligtvis är detta en bra idé. Känner man en värdegemenskap inom
organisationen så kan man lättare kommunicera. Men kanske kan man inte alltid välja vem man skall ta med i organisationen. Man kan snabbt behöva kompetens på ett nytt område. Ett exempel på ett sådant nytt område är försvarets så kallade hackerpluton, en enhet av värnpliktiga som arbetar med informationstekniska försvarsuppgifter. Den nya teknologin för med sig att man måste lösa nya uppgifter, men det leder även till att nya attityder kommer in i organisationen (som kan gå stick i stäv med organisationens gamla värderingar och former), och dessa  måste man möta med nya utformningar av ledningssystem. Kan en hackerpluton passa in på samma sätt som vilken infanteripluton som helst i försvaret? Det erbjuder nya möjligheter men också nya utmaningar och svårigheter.

En relevant fråga är om framtidens ledningsystem lyckas att ta till sig den massiva bandbredden (och snart även mobila, genom de bärbara wearable datorer som utprovas vid bl.a. MIT) och de breda folklager som använder den, eller blir de isolerade? IT möjliggör en extremt snabb och omfattande intern kommunikation. Inte bara nedåt i systemet, utan även uppåt. Fördelarna med detta tror jag är  uppenbara, men det innebär också nya krav från den mobila generationen. Vid datorn kan man snabbt komma med feedback eller förslag. Detta vill den mobila generationen att man snabbt skall ta på allvar- det är de vana vid från e- mail listor, diskussionsforum och chattar på Internet.

Blixtsnabb respons, och som också skall bli kontinuerligt snabbare, annars uppfattas det lätt som att det går för långsamt, och ledningen inte tar dem på allvar. Människor i de nya organisationerna uppfattas som ständigt anträffbara, men det innebär inte bara att chefen kan kunna ringa på mobiltelefonen när som helst- man skall också kunna ringa upp chefen. Interaktivitet blir normen.

Den mobila generationen har vana av självständig problemlösning, genom bl.a. träningen från dataspelen, och vill därför ha coachning- inte styrning. Man förväntar sig modern teknik och att den används integrerat i organisationen. Snarast blir man stressad och irriterad när den inte finns där, eller när dess logistik fungerar dåligt. Man ställer ju höga krav på det privat.

Risken finns att vi trots snabba och kraftfulla IT- system och kommunikationer inte får effektiva ledningssystem p.g.a. attityderna hos de människor som kommer att använda dem. Den mobila generationen reagerar på inskränkningar i dess mobilitet. Den är van vid nya utmaningar. Den är van att få förtroende- då den kan arbeta självständigt. Tidigare, i traditionella hierarkiska system, var ordergången och gemenskapen kring arbetsuppgiften klarare. Ledningssystemen behövde inte vara så komplexa då, samma mall kunde appliceras på de flesta typer av kommunikation. Problemet var länge att få iväg rätt information, till rätt person, på rätt tid. Nu kan man med lätthet kommunicera över hela jorden på ett ögonblick, men vad hjälper det om medarbetaren på andra sidan av datorn inte förstår eller sympatiserar med sina instruktioner? Idag dyker frågan varför det? upp oftare, och får man inte snabba och goda svar på varför?, blir man ofta mycket mer avog till sin arbetsuppgift eller t.o.m. trotsig, och man är mycket mer benägen att sluta.

Den mobila generationen är van vid val och ständig förändring, och då värderar man sitt eget livsprojekt. Får man inte utlopp för det så flyttar man till nya utmaningar, eller till en ny världsdel.

Det är också viktigt att notera att den mobila generationen även skapar sina helt egna strukturer. Vi ser det t.ex. i att många företag där informationstekniken och interaktiviteten alltid har varit integrerad, mycket riktigt också uppvisar nya typer av företagskulturer, andra former av ledningssystem (ofta mer informella kanaler), och nya typer av gemenskaper. Dessa kan innebära problem när man samverkar  med organisationer som inte särpräglas av den mobila generationens attityder. Man kan hamna i situationer där man inte förstår varandras behov eller sätt att kommunicera. Kunden fattar inte vad vi egentligen gör, för det är för avancerat är ett exempel på ett utrop man ofta stöter på hos medlemmar i den mobila organisationen när de konfronteras med den äldre icke-interaktiva företagskulturen. Det är synd att så sker, för även kunden har ju faktiskt legitima behov som måste tillgodoses för att bägge parter skall vinna på det.

Kanske kan lösningen på dessa problem inom organisationer ligga i att man tillåter större variation i den interna kulturen. Då kan man dra nytta av dynamism och kompetens samtidigt som man kan behålla ett gott sätt att kommunicera. Man får mindre gemenskaper inom organisationen och kommunicerar på fler sätt. Men till den mobila generationens doer kultur kan det vara svårt att kommunicera via gamla symboler. Problem kan också uppstå om den nya generationen för med sig inte bara nya medel men också nya mål för verksamheten.

En grupp som kommer att bli viktigare är vad som kallas Interfacers. Förhandlare, översättare, gemensamhetsskapare och informationsspridare som kan fungera som beröringspunkt och kommunicera behov och krav. Med den avancerade informations- och kommunikationsteknologin behöver inte det vara något som gör  besluts- och utförandeprocessen så mycket omständligare. Det som krävs är förståelse för flera kulturer och en förmåga att kommunicera mellan dessa.

Vi ser organisationer och individer med interfacerfunktion dyka upp på
Internet idag. De sitter inte på informationen, vilket var ett maktmedel tidigare. De förstår att de har själva nytta av att sprida den och att se till att andra förstår den. Manpowers rekrytering av soldater åt Australiens armé är ett annat exempel på Interfacers. Man kan kundens kultur, och även de blivande anställdas. Och uppdragsgivaren behöver inte koncentrera sig på den relationen.

Även tidigare har vi till viss del kunnat se organisationer med personer som påminnt om interfacers, t.ex. de personer som kunnat röra sig mellan de delar av Försvarets Materielverk (FMV), försvarsmakten och försvarsindustrin som haft en delvis gemensam kultur och därmed öppnat för en god kommunikation mellan de tre organisationerna.

Sammantaget leder den nya teknologin och dess barn, den mobila generationen, till många nya utmaningar och stora möjligheter. Den organisation som genom att ha rätt attityder och kunskap om teknologi, kan göra sig till en del av den mobila generationens livsprojekt, och därmed dra nytta av dess stora potential. Där de känner förtroende kan de kan bli mycket stor och hängiven resurs som t.o.m. kan föregripa organisationens behov.

Borgerlig rewrite av historien

Jag recenserar boken En annorlunda historia: folkhemmet i nytt ljus av Anders Edwardsson i tidskriften Svensk Linje, nummer 2, 2009 (sid 33-34)

Uppsalahistorikern Anders Edwardsson debuterar med en bok om 1900-talets historia En annorlunda historia, folkhemmet i nytt ljus.

Han går till källorna för att skriva ett kritiskt perspektiv på den rörelse som format Sverige i modern tid, socialdemokratin. Anders Edwardsson vill visa ett annat perspektiv på historien, och har definitivt en agenda. Enligt Edwardsson finns det inte helt opartiska redogörelser för historiska sanningar. Vi tolkar historien och dess källor med dagens politiska ögon och vi förväntar oss att historien beskriver vart samhället är på väg.

En hel del av bokens detaljer har nått historieintressade tidigare: att Gustav Vasa var mer av en hårdhänt renässansfurste än en landsfader, att liberaliseringarna av näringslivet på 1800-talet öppnade för en anmärkningsvärd tillväxt, kopplingen mellan viljan att lägga livet till rätta och steriliseringskampanjerna, neutralitetspolitikens dolda beroende av USA. Edwardsson sammanför dock detaljerna överskådligt genom att skildra hur idéers makt och individers ställningstaganden i kritiska situationer påverkat historien.

Det gör hans argumentation lätt att följa, samtidigt som det ibland verkar att En annorlunda historia blir en vem-är-vem beskrivning av Uppsalas akademiska kretsar. Det har sin poäng. Mycket av Sveriges politik och kulturliv utformades i dessa rätt trånga kretsar, där akademiker som Erik Gustaf Geijer, CJ Boström och Axel Hägerström fick stor påverkan.

I centrum för stormaktstiden stod krigsmakten och kyrkans hårda disciplin. Framgångarna på slagfältet ledde till stormaktens fall, då det fattiga landet i norr inte hade råd att upprätthålla sina vittgående militära åtaganden. Efter stormaktens fall präglades politiken av fantomsmärtor, och Sverige fick uppleva dumdristiga krig.

Edwardsson redogör lägligt för erfarenheterna från tidigare kriser; Poltava 1709, förlusten av Finland 1809, börspaniken 1873, första världskriget, Krügerkraschen, den stora depressionen samt andra världskriget. I kriserna kan långsiktigt politiskt arbete, som Johan August Gripenstedts målinriktade liberaliseringar, öppna upp för radikala förändringar. Då öppenhet, företagsamhet och nytänkande bejakats har kriser vänts till fördelar för det stora flertalet. När slutenhet och fantomsmärtor från gångna storhetstider fått råda över den starka svenska centralmakten har chanser missats och initiativ kvävts.

De tre faktorerna; nya idéer, frihet och initiativ gav en snabb industrialisering och tillväxt under hundra år från 1870. Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste. Problemet var att i samband med moderniseringen övertogs också den tyska synen på vad en modern stat skulle vara, en äldre centralistisk modell av stormaktstidens Sverige som tagit omvägen över Preussen.

Många av de omfattande regleringarna och sociala systemen utformades därför av borgerliga regeringar. De övertogs, likt det folkhemsbegrepp som myntats av den konservative statsvetaren Rudolf Kjellén, senare av socialdemokraterna. Härmed rörde sig socialdemokratin bort från den mer klassiskt marxistiska socialism som varit dess grund, till bonde- och brukssamhällets värderingar. Kopplingen till det gamla Sverige överbryggde skiftet mellan jordbruks- och industrisamhället, fast till priset av en stel och hårt styrd folksgemenskap, som även påverkade de borgerliga partiernas världsbild. Anders Edwardsson drar paralleller mellan Per-Albin Hansson och Benito Mussolini. Det är förstås grovt, men påminner om att demokratiska värden var på nedgång, och att samhällsvisioner och idéer av tvivelhaltig grund också påverkade demokratier.

Självorganiseringen i det svenska samhället skulle vittra bort i sammankopplingen mellan arbete och kapital. Det hade varit intressant om Edwardsson gått in djupare på att skildra hur de stora ingenjörsdominerade tillverkningsföretagen också hjälpte till att omforma Sverige i folkhemmets riktning, inte minst då dessa nu också är i kris.

Sverige som moralisk stormakt nådde sitt zenit under Olof Palme. Det rika Sverige sågs som ett exempel för resten av världen, genom en kombination av neutralitetspolitik, socialpolitik och u-hjälp. Ansträngningarna på den internationella spelplanen ledde till stormaktens fall, då Sverige inte hade råd att upprätthålla sina vittgående sociala åtaganden.

En oroväckande detalj Edwardsson tar upp är omsvängningen i invandringspolitiken på 60-talet. Arbetskraftsinvandringen stängdes i den kärvare ekonomin för att skydda LO:s intressen, samtidigt som den välmenande flyktinginvandringen grundade den moraliska stormaktens postkoloniala kolonier hemmavid i Gottsunda, Alby och Rosengård.

Det ekonomiska fallet i 90-talets början blev också ett hårt slag för självbilden, även om politiken ibland präglas av fantomsmärtor från stormaktstiden. Samtiden är mindre tydligt skildrad i En annorlunda historia. Edwardsson låter läsaren ana ett skifte där han oroas över att Sverige har gått tillbaka till det gamla bondesamhällets världsuppfattning, av att bevara det gamla då det upplevs som tryggt, istället för att ge utrymme åt nya idéer. I likhet med krisen på 70-talet finns tanken att det bara gäller att härda ut.

Edwardsson skriver att svenskar ofta har begränsad kunskap om sin historia, och att kunna sin historia är viktigt för att få självkännedom, distans och proportioner. Det stämmer inte riktigt. Många populärhistoriska verk har blivit väl mottagna av en bred publik, men historia har blivit läst som underhållning. Genom okuvlig vetgirighet, ett tydligt språk och en välgörande polemisk ton underhåller boken En annorlunda historia läsaren, samtidigt som Sveriges historia visar sig vara mer mångfacetterad och komplicerad än väntat.

Matkrisen öppnar för ett nytt jordbruk

Jag skriver artikeln Matkrisen öppnar för ett nytt jordbruk i tidskriften Svensk Linje, nummer 3, 2008 (sid 60-62)

Larmen om ökade matpriser sprider sig i världen. En stor del av skulden för att produktionen inte lyckas möta efterfrågan vilar på politiska regleringar och subventioner. Samtidigt som oron sprider sig  tar många politiker och intresseorganisationer ställning mot genmodifierad matodling, en metod som skulle kunna öka matproduktionen markant.

Livsmedelspriserna stiger, de har rent av fördubblats de tre senaste åren. Matkrisen kastade sin skugga över tidningsrubrikerna i somras. Skälet anfördes som några dåliga skördar, samtidigt som åkermark används för att producera etanol från spannmål. Höga oljepriser som drev upp kostnaderna för insatsvaror och transporter bidrog också.

Jacques Diouf, generaldirektör för FNs livsmedels- och jordbruksorganisation FAO efterlyste omedelbar handling på sommarens toppmöte i Rom om livsmedelskrisen, men problemet är att krisen är en följd av den politik som förts av världens ledare.

EUs och USAs höga tullar hindrar fattiga länder från att konkurrera. Sedan 1993 betalar dessutom EU bönderna för att producera mindre mat. Särskilt småbönderna fick bidrag för att dra sig ur jordbruket och omvandla åkrarna till parker och golfbanor, eller för att ställa om till nischmarknader som ekologiskt jordbruk och biobränslen.

Det har varit svårt för de fattigaste länderna att effektivisera sitt jordbruk. Biståndsorganisationer har prioriterat ett ineffektivt arbetsintensivt jordbruk, särskilt efter FNs Brundtland-rapport. Cirka 75 procent av världens fattiga lever fortfarande på landsbygden i utvecklingsländerna. I södra Afrika lägger de fattigaste 80 procent av sin inkomst på mat. När priset på korn dubblas eller tredubblas på ett år kan vi vänta oss inte bara storskalig undernäring, men också politiska och sociala kriser, som kravallerna i Egypten när den fattiga stadsbefolkning inte har råd med bröd.

Ljus framtid i Europa

I kombination med en ekonomisk nedgång har detta lett till att även välmående europeiska konsumenter fått börja hushålla. För lågpriskedjorna går det bättre, men för många affärer är det en smärtsam erfarenhet. Deras reaktion är att locka kunderna med lägre priser för att stärka sin marknadsandel. Både ICA och Coop har lovat lägre priser till årsskiftet. Problemet är att de stora kedjorna sällan sänker sina marginaler för att finansiera dessa sänkningar. Istället försöker de skjuta kostnaden högre upp i distributionskedjan.

Trots det, samt höjda kostnader för utsäde, bränsle, gödsel och bekämpningsmedel, ser framtiden för jordbruket i Europa ljusare ut än på länge. Världens befolkning fortsätter att öka, livsmedelsproduktionen måste öka i en snabbare takt för att föda extra munnar och borga för ökad köttkonsumtionen i Kina och andra tillväxtekonomier. Priserna på jordbruksprodukter förblir förmodligen relativt höga, och det ställer nya krav på att all jordbruksmark används effektivt.

Vi kommer att behöva fördubbla livsmedelsproduktionen på 40 år för att kunna föda den ökande befolkningen. Den goda nyheten är att vi redan har tekniken att lösa problemet; växtgentekniken. Den dåliga nyheten är att många beslutsfattare säger nej.

Insektsresistent majs och bomull, som uttrycker Bt-proteiner, är giftig för skadeinsekter men inte för djur och fåglar. Det har blivit en stor framgång, vilket ger högre avkastning, betydligt mindre besprutning och mycket lägre påverkan på miljön. FAO rapporterar att indiska bönder som odlar genförbättrad bomull har ökat sin avkastning med en tredjedel och minskat sina utgifter för bekämpningsmedel med 41 procent. Trots de högre priserna för genförbättrat utsäde ökade deras vinst med nästan 70 procent.

I genteknikfientliga Europa, har bönderna i norra Spanien odlat Bt-majs i många år. Nyligen blev det uppenbart att även franska bönder smittades av entusiasmen, och att bara president Sarkozys ingripande stoppade deras odling av majsen. Lantmännen och LRF har försöksverksamheter med genförbättrade grödor, och måste i dag importera genmodifierad soja som djurfoder då svenskt foder inte räcker.

Många lantbrukare vill minska på onödig miljöpåverkan. I våras utkom boken Tomorrow’s Table: Organic Farming, Genetics, and the Future of Food, som skrivits av Pamela Ronald och Raoul Adamchak vid University of California. Ronald och Adamchak föreslår att gentekniken borde användas för att utveckla grödor som är särskilt lämpade för ett ekologiskt jordbruk. Det är en nyskapande tanke som väckt stor kontrovers. Trots att alla andra regler handlar om hur man skall odla, och inte vad som skall odlas, så är gentekniken tabu. Det får underliga effekter då man accepterar växter med egenskaper som tagits fram med kemikalier eller bestrålning, men av filosofiska skäl säger nej till genteknikens alltmer exakta förändringar.

Ekologisk odling ineffektiv

Miljörörelsen hävdar att det ekologiska jordbruket är framtiden och kan föda världen. Det verkar inte realistiskt då ekologisk odling ger lägre avkastning, främst på grund av att den hindrar användningen av effektivare konstgödsel. Konstgödsel kan överdoseras och därmed övergöda miljön, men det kan också ske med djurgödsel.

Ekologisk odling verkar ha nått sin topp i Europa, det starkaste fästet. Enligt OECDs statistik, så ligger Schweiz och Österrike i topp med att ungefär 10 procent av jordbruksmarken upptas av ekologisk odling. Storbritannien och Tyskland ligger på cirka 4 procent och OECD-genomsnittet ligger på mindre än 2 procent. År 2003 så utgjordes cirka 7 procent av den svenska åkerarealen av certifierad ekologisk produktion, kontrollerad av Krav. Jordbruksverket har som mål föreslagit att öka andelen till 15 procent år 2010.

Många bönder som försöker tjäna högre marginaler på sina grödor har rört sig mot ekologisk odling, men det är inte alla som fortsätter. I Österrike har andelen faktiskt sjunkit. Ekologisk mat hypas av media, men det är fortfarande en nischmarknad. Frågan är om det går att utöka den så mycket mer, då varorna blir dyrare i handeln.

Det troligt att många lantbrukare skulle vara öppna för att prova biotekniken. Lantbrukare bryr sig om sin mark och dess långsiktiga produktivitet, och de vill inte gärna betala för onödiga insatsvaror. För det kan de vara villiga att betala extra för utsädet.

Problemet är att de växter som förädlats hittills främst varit till nytta för producentledet, och med få nya egenskaper (främst motståndskraft mot angrepp från insekter och ogräs).

Varför har man inriktat sig på nytta för producenten? I slutet av 80-talet så fanns det många innovativa startup-företag och väletablerade fröförädlare som satsade på att utveckla bioteknik för jordbruket. De innovativa företagen stoppades, särskilt i Europa, av moratorier och dyra regleringar. När kostnaden för att få ut en enda ny växt genom jordbruksverkens tester går på nästan en miljard kronor, satsar man på exportvaror. Viktiga basvaror för de fattiga länderna som ris, maniok och durra är inte lönsamma att utveckla med dagens regleringar.

Stingsliga regleringar

Då genförbättrade frön ger relativt låga intäkter jämfört med biomedicin så vittrade de små bioteknikfirmorna bort och industrin konsoliderade sig i ett fåtal globala storföretag som Monsanto, Dupont, Syngenta och Bayer. Av alla genförbättrade frön så innehåller 60 procent någon egenskap som utvecklats av Monsanto.

Läget med låga intäkter och höga affärsomkostnader ger också branschen en stingsligare inställning till patent än vad som hade varit fallet på en friare marknad. Därför har vi inte sett en bioteknikens Bill Gates. Han hade inte heller klarat att skapa upp Microsoft om informationstekniken reglerats på samma sätt på 80-talet.

Det vore synd om gentekniken kommer in bakvägen via producenterna, för mycket av den olust många konsumenter känner mot gentekniken beror på att de inte ser en tydlig nytta i smak eller pris för sig själva. Varför skall man då vara beredd att ta minsta risk kring att larmen om GMO kan råka stämma? Då blir konsumenter också mer mottagliga för argument från dem som inte tycker om gentekniken av ideologiska skäl.

Framtiden lovar dock mer. I Australien prövas vete som är uthålligt mot torka. Tester pågår i Sverige fram till 2010 med potatis som är uthålligt mot potatisbladmögel. Biotekniken förbättrar också möjligheten att diversifiera jordbruket med odling av förnyelsebar bioplast, ätbara vacciner och fler råvaror till industrin. Varför tillverka saker när man kan odla dem?

Grödor som kräver mindre vatten, mindre bekämpningsmedel och mindre gödsel borde vara perfekt för miljömedvetna odlare runt om i världen, även för dem som odlar ekologiskt. Skillnaden är att dessa grödor skulle ge hög avkastning och göra jordbruket mer produktivt.

I längden kommer matkrisen att ändå att sätta press på produktivitet och öppnare marknader. Med lite politisk framsyn i handels- och jordbrukspolitiken, är det möjligt att att ta bort stödet från EUs gemensamma jordbrukspolitik CAP. Europas lantbrukare skulle ändå ha goda möjligheter att konkurrera på världsmarknaden. Större öppenhet för handel skulle också ge de fattigare länderna chansen att satsa mer på basgrödor, då de inte behöver koncentrera sig på det som ger högst avkastning.

Frågan är om matkrisen kommer att leda till större svårigheter att föda världens befolkning, eller till en ny grön revolution? Svaret beror i slutändan på vilka värderingar vi har om vad som är ett gott jordbruk.

Artighet var inte en dygd

Johan Wennström på Svenska Dagbladet skriver om hur hård och oartig den politiska debatten är i USA. Wennström spårar problemet till internet. Slutsatsen att man bör vara artig mot politiska motståndare och hålla en god ton är bra.

Fast Isobel Hadley-Kamptz har en poäng, det var riktigt illa förr även på tiden för Bill och Hilary Clinton. Skälet är att USA då var mitt uppe i kulturkriget, hippien och fundamentalisten slogs på liv och död i en gigantisk Kulturkampf som löstes med att hippien och fundamentalisten gradvis smälte samman till ett nytt- och annorlunda Amerika.

USA var på 1950-talet ett annat land. Före 60-talet var demokrati i USA en sluten tillställning styrd av partibossar. Valrörelserna var korta och väljarna röstade främst efter tradition, etnicitet, geografi och religion. Sexistiska och rasistiska skämt var tyvärr en del av vardagen på ett helt annat sätt än i dag. 68 och kulturkampen satte idéer och argument i centrum både för demokrater och republikaner. Republikanerna är illa ute i dag för att partiet fortfarande försöker att driva kulturkrig.

Artighet i Sverige har en baksida. De memoarer som Jan Guillou publicerat och filmen om Ebbe Carlsson, den lite för muntert betitlade Ebbe the Movie, visar på maktens enhetlighet.

Makten i Sverige för trettio år sedan bestod av äldre män som var företrädare för hierarkiska organisationer, där spelteori vägde mer än argument, värderingar och fakta. I både boken och dokumentärfilmen är det skrämmande tydligt att den enorma makt, inflytande och hat Jan Guillou och Ebbe Carlsson kunde åtnjuta berodde på att kretsen av beslutsfattare var så liten att alla kände alla. Alla argument och debatter togs personligt, svinhugg gick igen om femton eller tjugo år. Då är det inte konstigt att debattklimatet var artigt, likt Japans samurajer, särskilt i offentligheten.

Det betyder inte att det är bra att ha ett hetsigt och oförskämt debattklimat. Men när den svenska makteliten inte utgörs av samma lätt räknade personer, när Washington, Bryssel och Beijing påverkar Stockholm och kommunalrådet i Flen har en egen maktbas så vågar många säga mer.

Risken är att internet formar andra klickar, kotterier och kabaler. Det är inte så enkelt att säga internet bara speglar människan.

Kommunikationsmetoden präglar även oss. Läser man boken Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist så är det e-post listans slutna värld som framkommer som sociologisk typ, präglad av den pessimistiska syn som Neil Postman hade om televisionen och massmedia. Fast den slutna nätokratin skapar kanske inte den styrka som man trodde på 1990-talet?

Se vidare diskussionen på Skiften om experten.

Så väger liberalismen informationstekniken rätt

Jag skriver artikeln Så väger liberalismen informationstekniken rätt i tidskriften Svensk Linje, nummer 3, 2007 (sid 44-46)

Ny teknik föder nya frågeställningar som är relevanta för friheten. På sistone har frågor som integritet och övervakning, registrering, användandet av överflödesinformation och tillgången till  personuppgifter aktualiserats, och inga  tydliga lösningar finns. Det handlar dock  inte om att utforma tekniken på ett visst  sätt, utan vilka idéer som ligger bakom användningen av den.

IT-samhället är inte längre en futuristisk abstraktion. Genom snabb tillväxt för digitala kommunikationer, beräkningskraft, biometri, RFID- taggar och datalagring så har människors anonymitet blivit mindre. Mer information om oss är mer tillgänglig och användbar för individer och institutioner än någonsin, och trenden fortsätter. Det är lätt att överdriva anonymitetens tillbakagång som bara negativt. Det är det inte, utan ger nya fördelar tillsammans med riskerna, men det är en stor förändring i det sammanhang vi lever våra liv och i samhällets struktur som vi måste noggrant överväga och kontrollera.

Ändå är den politiska debatten kring informationstekniken eftersatt. Vad vill vi den skall användas till? Är det tekniken i sig som är problemet eller vilka idéer som formar bruket?

Enligt många regleringsivrare så behövs avlyssningar och övervakning för att stävja terrorism och brott utan att lägga stor vikt vid medborgarnas integritet. Effektiviteten i åtgärderna utvärderas inte väl, då många kostnader i form av att system och relationer kompliceras utan att kunna ställas mot nyttan. Allmänhetens förtroende för tekniken är mycket viktigt, tjänar den inte användaren utan en tredje part kan bra teknik mötas med misstro.

Många av de som beklagar förlusten av anonymiteten är själva väldigt glada i regleringar av tekniken och skulle deras förslag bli verklighet skulle mycket teknisk utveckling avstanna. Många av kritikerna bortser också från kostnader, och målar upp dystopier som inte har täckning i teknik och ekonomi.

Ett viktigt skäl till att debatten blev så svartvit var att den första debatten om databaser på 80-talet slutade i ett antiklimax, då inte tekniken visade sig så kraftfull tekniken som många antog. När sedan teknikutvecklingen gick snabbare igen mot slutet av 90-talet återupptog man samma debatt: att integritet sågs som något man har eller inte har, att stora organisationer har ett informationsövertag mot individerna. Men tekniken utvecklades åt ett annat håll.

Tekniken möjliggör att tidigare avancerade verktyg för databehandling, konstruktion av sociogram, nätverks- och kommunikationsanalyser finns ute hos vanligt folk. De stora informationsinsamlarna som stater och storföretag har länge haft tillgång till dessa, men de krävde tidigare stora resurser och träning för att användas effektivt. Därav de dystopiska framtidsromanerna som 1984, Kallocain och Farenheit 451 från mitten av 1900-talet; tekniken gynnade de stora institutionerna. I dag skapar man sociogram som hobby, fans spårar kollektivt sina favoritkändisar över nätet, bloggar verkar som en distribuerad journalistik som makthavare och stora medier redan fått lära sig att frukta. Trådlösa kameror säljs på Internet och även små politiska grupper kan kartlägga sina motståndare väl. Vi öppnar gärna upp personlig information om oss på sociala siter som Facebook, och om våra åsikter på bloggar och recensionssiter. Det spelar ingen roll att det ännu så länge är en minoritet som använder dessa tekniker; tröskeln för informationssamlande sänkts och kommer att sjunka ytterligare.

Jim Harper, ansvarig för informationspolitiska frågor vid libertarianska tankesmedjan Cato, har skrivit om denna nya situation för friheten i boken Identity Crisis: How Identification Is Overused and Misunderstood. Harper menar på att vi måste omformulera våra frågor till att gälla vår informationsidentitet snarare än integritet. Integritet är inget man får av lagar och regler, utan det är ett tillstånd av kontroll som upplevs subjektivt av individer. Där menar Harper att lagarna och idéerna bakom utformningen av informationssystem borde ta hänsyn till identitet och identifiering. Det rör sig inte om att tekniken skapar problem för integriteten, utan dålig utformning av teknikens bruk.

Våra identiteter är samlingar av information som andra har om oss, identifiering sker när vi kopplas samman med en viss typ av information.

Bred datainsamling är inte så effektiv, då alla användare för systemen får betala. Särskilt problematisk blir den när informationsdelningen är systematisk och rutinmässig och inte håller sig till begränsade uppgifter. Harper tar som exempel skattemyndigheternas register som inte bara används för att spåra skattesmitare, utan även erbjuder politiker en lockelse till att ta kunskapen om skattebetalarna som bas för social ingejörskonst via skattesedeln.

Harper menar att om Al Qaidas terrordåd vid 911 visade oss något så var det att om man utfört ett bra traditionellt polisarbete hade man gripit flygkaparna innan dåden med de befogenheter och undersökningsmetoder man redan hade. Kaparna hade kreditkort i sina riktiga namn, de bodde ihop och brydde sig inte så mycket om att dölja sina spår. Genom att agera normalt så gav de inga mönster som kunde ha uppfattats med bred datainsamling. För att finna dem hade polis och FBI istället behövt titta specifikt efter sammanhanget mellan specifika personer, händelser och ledtrådar. Att försöka ”förutse” terror och brott misslyckas oftast då algoritmerna i de datamodeller som söker i informationen är för breda och finner mönster överallt.

Dålig kommunikation och bristande samarbete internt skyls ofta över av polisen med krav på bredare datainsamling. Det polisen istället behöver är bra möjligheter att täcka och lägga samman relevant information om specifika misstänka för specifika handlingar. Inget mer.

Det är monolitiska identifieringssystem som Jim Harper varnar för. När all information om oss kopplas ihop till en nyckel blir det mycket lönsamt att ta reda på vår identitet. Han pekar på hur körkortet i USA har blivit en sådan handling, som innehåller för mycket information om bäraren och därför brukas till syften det inte var avsett för. Då läcker och stjäls information ur systemen. Från Harpers kritik av USA:s förhållandevis ofullständiga identifieringssystem är det lätt att se de risker som det svenska personnumren innehåller. På en och samma kod finns tillgång till mycket information om väldigt olika identiteter hos individen. Att dessutom personnumren avkrävs ganska obetänksamt av både myndigheter och företag visar att systemet designades för en tid då information inte spreds lika omfattande som i dag.

Det vore istället bättre, säger Harper, med autentifiering. Autentifiering sker när vi t.ex. använder ett lånekort på biblioteket. Bibliotekarien kopplar oss samman med information för ett specifikt syfte- att se om vi kan låna en bok på det biblioteket- utan att bibliotekarien får tillgång till alla andra ovidkommande data om oss. Just sådana begränsade autentifieringar borde lägga en viktig grund för att ge individen kontroll över vilken information man vill kommunicera.

Harper påpekar att många ID-kontroller bara är säkerhetsteater. Den ökade kontrollen finns där för att ge intrycket av säkerhet. Det är ett farligt skådespel, menar han, för om bluffen synas så kommer förtroendet för säkerhetssystemen att minska.

Den praktiska osynlighetens försvinnande är ett av IT-samhällets kännetecken. I dag är personinformation lätt att insamla, lagra, överföra och används mer än någonsin. Det är i många fall bra. Vi vill ju gärna dela med oss av vår information om det ger oss bättre tjänster och smidigare bemötanden från andra. Nyckeln här ligger åter i att informationssystem bör designas med specifika uppgifter, menar Harper, och att vi bör vägra de breda informationssystemen.

Harper har otvetydigt poänger i Identity Crisis, men författaren David Brin tog i sin viktiga bok The transparent society upp att vi tänka på just systemens genomskinlighet- dess transparens. I ett ogenomskinligt samhälle är det svårt att få tag i information. Makten är bättre på det, men de blir tvungna att lägga ned mycket tid och resurser på insamlingen. I ett transparent samhälle läcker informationen kraftigt, och det finns en mångfald av "småbröder" som också plockar upp delar av den och sammanställer den. Brins huvudtes är att den nya tekniken möjliggör mer genomskinlighet är ogenomskinlighet, och om man utgår från människans önskan om mer information om andra människor och samhället så kommer vi förmodligen att välja ökad transparens.

Brins insikt är att vi nu, om vi kommer att leva i ett mer genomskinligt samhälle, bör se till att tumregeln för alla potentiellt integritetskränkande system blir att inskränkningar i privatlivet uppvägs av en likvärdigt höjd kontroll av dem som handhar systemet. Öppenhet måste krävas av alla parter. Så länge som debatten förs i termer av hur man skall begränsa och kontrollera övervakning, i stället för att diskutera hur man skall se till att informationen används med redovisningskrav för alla parter, kommer vi inte att kunna göra några vinster i demokrati.

Även ett repressivt samhälle kan skapa strikta regleringar för övervakning– fler regleringar är ofta goda nyheter för reglerare, administratörer och övervakare, men inte nödvändigtvis för medborgarna. Ett samhälle som försöker skapa metoder för redovisningsbarhet skapar återkopplingsmekanismer som hjälper till att begränsa övergrepp och snabbare forma en dynamisk balans mellan samhälle och informationsteknik.

Det är alltså inte tekniken i sig som bör stå i fokus, utan snarare vilka idéer som ligger bakom informationssystemens uppbyggnad som är den relevanta politiska debatten. Det ställer svåra frågor om vad vi betraktar som frihet och om den kräver vaksamhet eller öppenhet för att kunna bevaras.

Glädjande optimism om Östeuropa

Jag recenserar boken Hejdå Östeuropa! av Erik Zsiga i tidskriften Svensk Linje, nummer 2, 2007 (sid 68-70)

Östeuropa har länge varit den främmande delen av Europa, som bara nästan motsvarar vår bild av det som vi förknippar med vår kontinents historia, kultur och geografi. Europa har ständigt förändrats i vår tankevärld. Från att det slutade vid Berlin, talar man nu ibland om Kaukasus som en del av Europa allteftersom politik, ekonomi och kultur växlat i förhållande till centrum. Den bilden stämmer inte alltid; Kievriket var ett av medeltidens rikaste och Tjeckoslovakien var på 1920-talet ett av världens mest industrialiserade länder.

Erik Zsiga har skrivit en bok om detta expanderande Europa, där han vill ta oss bort från samhällsdebattens bilder av de forna öststaterna som grå kommunistländer, den påhittade journalisten Borats buskis-Kazakstan eller "vilda österns" maffiavälden. Hejdå Östeuropa är något så ovanligt som att en liberal debattör har fått både tid och utrymme (boken är hela 424 sidor lång) att gå igenom argument, gediget undersöka och resa.

Texten är indelad i korta essäliknande intryck, både från Zsigas familjehistoria i det kommunistiska Ungern, hans resor runt i öst och av intervjuer. Denna bok hade lätt hade kunnat bli mycket svårgenomtränglig, men författaren väljer i stället att med god fingertoppskänsla intervjua ett brett urval av företrädare och viktiga tänkare, vilket ger en mycket tydlig och lättillgänglig bild av historien och dess orsaker. Det går för läsaren att hoppa fritt i texterna och själv pussla ihop sin bild efter intresse.

Han koncentrerar sig på de åtta länder som gick med i EU år 2004, vilket är ett gott val. Dessa länder gick längre i sin utveckling av både demokrati och marknadsekonomi än andra forna öststater genom sin anslutningsprocess, och de skakades därför inte heller av inbördeskrig eller återställare. Dessa länder var fattiga och bakomliggande vid inträdet men har nu kunnat ta rejäla steg framåt.

Boken visar på hur kommunismens "alternativ" var patenterat falskt både ekonomiskt, socialt, miljömässigt och kulturellt. Sjukvården var i fritt fall, diktaturens terror slet sönder allt förtroende mellan människorna. När muren föll 1989 var det p.g.a. långsam utnötning malt ned hela samhällen, inte av en plötslig omvälvning. Zsiga visar, med hjälp av väl underbyggd statistik, hur man från grunden har byggt upp fungerande demokratier, marknadsekonomier och rättssystem på mindre än 20 år, och förvånansvärt fredligt. Medellivslängden har ökat, möjligheterna att förkovra sig ekonomiskt, kulturellt och socialt har ökat radikalt.

Zsiga pekar på rädslan för "den polske rörmokaren"; av östeuropén som både bidragskrävande socialturist och som hungrig, driftig entreprenören som konkurrerar ut oss med låg lön. Den paradoxala bilden har lett till att länderna som boken handlar om ofta är våra grannländer geografiskt men ligger samtidigt långt borta i föreställningsvärlden.

Snarare har Centraleuropa kommit tillbaka till Europas centrum och även nått i kapp eller förbi på vissa områden som t.ex. ekonomisk tillväxt. Därför använder Zsiga genomgående termen "Det Nya Europa", vilket har sina fördelar för att kontrastera statiska västeuropa, men även sina nackdelar ur en liberal synvinkel. Projektioner kan både peka på möjligheterna, men även bortse från att de nya och annorlunda problem som möter friheten numer.

Det finns skäl att peka ut Det Nya Europa som starka tigerekonomier där arbete och företagsamhet är grunden och där välståndet ökar i rask takt. Länder som präglas av stark framtidstro och hopp och där man provar på nya lösningar på samhällsfrågor (vilket Zsiga bl.a. exemplifierar med Estlands e-demokrati). Zsiga slås av att många framstående personer i samhällena är mycket unga, de tillåts komma fram och pröva sina egna idéer, genom att de äldre generationerna blev så komprometterade och inte från början förstod de nya förhållandena.

Man kanske inte riktigt är i Västeuropas paritet, men man är inte så långt efter längre. Det har inte varit lätt; det är enklare att göra planekonomins fisksoppa av ett akvarium än marknadsekonomins myllrande akvarium av fisksoppa. Zsiga visar dock att genomgående har de länder som varit mest framåt i reformarbetet också sett de största framstegen. Detta då många ledare har varit väl medvetna om frihetens idéer och deras betydelse. Man visste vart man ville gå, även om vägen dit inte alltid var så tydlig, men man var villig att experimentera och lyssnade inte slaviskt på Västeuropas inte alltid så goda förmaningar. När ekonomin förbättrades kunde man även få utrymme för annat än överlevnad. Där ser också Zsiga skälet bakom Det Nya Europas starkare band till USA. Man är inställd på att plocka ned de gamla modellerna och pröva nytt, inte att bevara. Man vill utvecklas med USA också, och inte inrikta sig på att vara en motpol.

På sina resor ser Zsiga hur den rent fysiska skillnaden mellan öst och väst i Europa försvinner. I en episod märkte han knappt hur han passerat gränsen mellan Slovenien och Italien. Så likvärdigt har det blivit. Han varnar dock för risken att man sluter Europas gränser för de östländer som inte är med i EU och återuppbygger gränser medan man river dem internt.

En bok som bryter föreställningar är så klart kontroversiell. Inte kan det väl vara så bra? Har vi inte sett prositutionen, kravallerna i Budapest eller de barocka försöken i Polen att förbjuda Teletubbies då Tinky Winky påstås vara gay?

Grunden till att länderna överraskar oss negativt i vissa frågor ligger i att kommunisterna var socialt ultrareaktionära. Alla försök till att hålla Gay Pride-parader o.d. hade brutalt slagits ned, det fanns varken social frihet eller jämställdhet mellan könen. Prostitution och maffia var etablerade innan murens fall, och korruptionen var ofta det enda som smörjde de stagnerade systemen. Så kritiken mot Zsigas bok från övervintrade sovjetapologeter, aningslös popvänster eller de fördomsfulla faller platt.

Som liberal är det lätt att se framstegen, men även att mycket kan göras mot isolationism, främlingsfientlighet och homofobi i Det Nya Europa. Många politiker kombinerar restriktiva tankar i ekonomin med konservativa idéer i moralfrågor på ett sätt som inte motsvarar våra traditionella uppfattningar om den politiska skalan. Den privata sektorn är tyngd av för många regleringar, den politiska klassen är ännu för mäktig och civilsamhället för dåligt utvecklat. Som Zsiga visar i boken kan ibland de reformerade kommunistpartierna t.o.m. vara marknadsekonomins bästa försvarare!

De senaste åren har inneburit bakslag för de mer frihetliga politikerna. Det är inte tal om att gå tillbaka till något som liknar kommandoekonomierna från förr, men missnöjet kan få farliga effekter. Tyvärr har dessa krafter fått en god vän i EU. Man har varit tvungen att återreglera, instifta tullar, kvoter och bidrag. EU:s strukturfonder öppnas mellan 2007 och 2013 där länderna kommer motta hundratals miljarder kronor. Då strukturfondernas projekt kräver inhemska medfinansiärer kan de locka fram skattehöjningar och felallokeringar. Maastrichtavtalet, som styr vilken penningpolitik som skall drivas för att anta euron kräver stora förändringar. Polen, Ungern och Tjeckien har budgetunderskott som måste halveras för att uppfylla kriterierna. Det blir politiskt svårt, särskilt som flera av euroländerna får köra vidare på stora budgetunderskott utan åthutnning.

Reformatörerna nådde långt, men när de uppnått sitt mål att bli en del av Europa avtog takten. Då tröttnade många väljare på korruption och ineffektivitet, och nu kunde man rösta bort de politiker man inte gillade. Då EU-medlemskapet förhandlades kunde populisterna hållas nere genom samarbete mellan reformpolitiker och media i regionen. Risken finns att väl inne i EU kan populisterna ta plats i politiken. Populisterna löser inte problemen, men om liberalerna skall kunna komma tillbaka måste vara reformvänligare, hederligare, mer ideologiskt nyskapande än tidigare.

Zsiga pekar på att Det Nya Europa kan vara en välbehövlig frihetlig injektion i EU. Det är sant, men det kan också ge socialkonservativa krafter stryka. Att Europa är enat ger nya frågeställningar. Jämfört med kommunisttiden är allt så mycket bättre men det kanske inte är den relevanta måttstocken längre, lyckligtvis. Det kanske inte heller är Det Gamla Europa som är den relevanta måttstocken i alla avseenden, utan något nytt där hela Europa delar likvärdiga möjligheter och problem.

Zsiga har rätt i att vi kan säga hejdå till Östeuropa, men de viktiga frågorna väntar just då. Svaren kommer nog lättast om man är stolt men inte nöjd över framstegen.

Politisering av kropp och kultur

Jag skriver artikeln Politisering av kropp och kultur i tidskriften Svensk Linje, nummer 1, 2005 (sid 63-66)

Det politiska samtalet står inför en betydande förändring. I takt med att bioteknik, medicin och farmakologi utvecklas ställs helt nya frågor om individen och hennes kropp. Samtidigt pågår en kulturell förändring mot allt mer mångfald, något som passar den liberala idén om individualismen väl. Kanske borde borgerligheten ägna mer energi åt framtidens frågor redan nu? Få saker är så populära som att visualisera framtidens samhälle.

Socialdemokratins hegemoni över det politiska samtalet färgade vilka frågor som ansågs vara relevanta och satte ramarna för vad det politiska projektet skulle innehålla. Men de politiska frågorna i framtiden verkar växla bort från ekonomin. Dagens ekonomistiska politiska debatt har som främsta syfte att bevara dagens institutioner, en debatt man förlorar då man försöker att ge borgerliga, men ändå progressiva, svar på de frågor vars formulering passar det konservativa maktpartiet bättre.

Sålunda är det nödvändigt att formulera politiken utifrån de förändringar som samhället står inför. Politiseringen av kroppen och kulturen, är två områden som griper djupt in i allas liv och därför är värda att ta upp som exempel på några av de områden som är nya för politiken.

Många av de förändringar som verkar föreligga inom tekniken, kulturen och biopolitiken kan vara något som passar frihetliga värderingar om mindre stat, mer frihet och mer ansvar för medborgarna.

En ny kroppspolitik

Att den mänskliga kroppen har blivit ett föremål intensiv politisering har vi sett bl.a. med Folkhälsoinstitutets förslag om fettskatter. Det är en del av den långa utveckling som skett mot ett skapande av en biopolitik. Tidigare stod den enskildes livsföring i fokus, men nu finns ses hela befolkningens hälsa och reproduktion som föremål för åtgärder- vilket kopplas samman med offentliga sjukvårdssystem.

En viktigt debatt för att vända denna biokollektivism är att ta fasta på att sjukvården rör sig mot att bli mer förebyggande och förbättrande än bara botande till ett visst givet hälsotillsånd. Som patienter måste vi ta en större del i hur vi vill forma våra kroppar, genom framstegen inom bl.a. medicin, neurovetenskap, bioteknik och farmakologi. Faran i paternalismen är att man vänjer många människor vid tanken att någon annan skall ta ansvar för den egna kroppen, och där skulle nya klyftor i samhället skapas mellan de som kan ställa om till rätt mentalitet för den nya hälsovården, och de som blir kvar i den gamla paternalistiska sjuk- och folkhälsomodellen och inte ges möjligheten att ta till sig de nya framstegen.

Gen- och bioteknik har stått för en del av debatten när det gäller förändring av den mänskliga kroppen. Tekniken för mänsklig genmodifiering är på väg på bred front. Inte för att många eftersträvar just denna teknik, utan därför att den ligger i skärningspunkten mellan reproduktionshjälp, kloning, genteknik på djur och växter, nya biotekniskt framställda läkemedel, genterapi och andra områden. Det är vanliga människors önskemål om helt vanliga lösningar på olika fullt legitima medicinska problem som driver utvecklingen framåt, inte isolerade forskare à la Panos Zavos och Severino Antinori med sina ifrågasatta mänskliga kloningsprojekt. Annars skulle den inte ha så bred genomslagskraft.

Kroppen som murbräcka

Även om varje forskarlag, institution eller företag enbart arbetar på sina egna oförargliga eller önskvärda tekniker, blir kombinationen av alla dessa framsteg något betydligt mer radikalt än väntat. Gen- och bioteknikens framsteg är inte ett smörgåsbord, från vilket vi lätt kan plocka ut det vi finner acceptabelt, utan de är ofta sammanlänkade med tekniker som redan ses som mainstream i dag. Om man till exempel är rädd för möjligheten till skräddarsydda barn, borde man ha dragit gränsen redan vid en så accepterad teknik som provrörsbefruktning. När en teknik blir relativt billig och användbar för tusentals laboratorier runt om i världen, och en tillräckligt stor andel av befolkningen finner den godtagbar, kommer den att användas. Där behöver vi skapa institutioner och regleringar först när dessa visar sig behövas. De fokuserar då mer på faktiska problem, istället för att på förhand skapa förbud mot faror vi tror oss se. Institutionerna får växa fram samtidigt med sitt värdemässiga innehåll, och byggs ihop med det. Regleringar är inte gratis, de har en kostnad för både individ och samhälle, som vi noga bör överväga. Finner vi att regleringar bör ske, måste vi fokusera mer på felaktig användning av en teknik, inte på tekniken i sig.

Kroppen, och de förändrade förutsättningarna för medicinen, är en utomordentlig murbräcka för frihetliga idéer. I det gamla systemet ser man bara galopperande kostnader av innovationerna, som måste besvaras med inskränkningar för att också behålla systemets fokus. I en frihetlig syn ser man nya möjligheter för självförverkligande genom att utöka och förändra vår fysiska potential. Tanken på denna morfologiska frihet (frihet att forma sin kropp och sinne) kan ligga till grund för en offensiv och frihetlig hälsopolitik.

Popvänstern och flumsamhället

Förra sommarens stora debattbok blev Erik Zsigas Popvänstern (Timbro) i vilken han visade hur populärkulturen besatts av ett trendigt etablissemang som slentrianmässigt svänger sig med politiskt korrekta vänsterklyschor men som mest är hycklande, intolerant och samhällsbevarande. Zsiga visar dock också på populärkulturens kraft i samhället, och egentligen är den ett område som borde behärskas av frihetliga krafter.

Vår kultur präglas av en stor mångfald. Diskussioner om klass, psykologiska typer, kön, generationer, etnicitet är inte så lätta att föra i kategoriska termer längre. Där det tidigare fanns enkelhet och begränsning finns nu diversitet, tack vare nya medier, nya kulturella kontakter och ett förnyat intresse för experiment med estetik.

Tyvärr har högerns syn ofta varit att ett stabilt, självbehärskat och ordnat samhället är det goda samhället. Ett ständigt experimenterande samhälle ses som flum, förlorad kontakt med de gamla värdena, med effektiviteten och rationaliteten. Mer krav i skolan, fler poliser och språktester! Genom det så försöker man tala till en medelklass man uppfattar som sina kärnväljare- och uppfattas därför som motståndare till det uttrycksfulla, kreativa, sensuella och öppensinnliga. Var det därför som så många i den kreativa klass som uppstod i storstäderna under 90-talet drogs till popvänstern?

Vad som behövs är att välkomna intellektuell, politisk och moralisk flexibilitet för att kunna fungera ideologiskt i en dynamisk värld bestående av subkulturer. Detta då vänstern misskött frågorna om kön, ras, etnicitet, sexuell läggning, diversitet, kulturell experimentlusta och mångkulturalism. I den klassiska marxismen ansåg man att den universella och befriade människan skulle uppstå ur det utarmade proletariatets tragiska smältdegel, där människor avklädda sina egenskaper genom alienationen skulle skapa den nya mänskligheten.

När klass inte längre fungerade fick man ersätta det med särintressepolitik. Då uppfattades man som mer kulturellt tolerant- men denna mångfald är falsk. Den är begränsad till fixerade politiska kategorier och kan inte se implikationerna av den kulturella mångfaldens utveckling. Så fort en ny grupp i samhället identifierats har den ramats in av ortodoxier och rigida definitioner på hur en gruppmedlem skall vara. Mångfalden är en kraft för oändlig delbarhet. Gruppen är ett verktyg, men slutligen är det individen som handlar, förändrar sig själv och experimenterar. Därför är inte kategorier de fasta mallar som man ofta antar, och de är inte längre ömsesidigt uteslutande. Individen formas av att odla olika identiteter i olika sammanhang. Ironin är att vänstern använt idén om mångfald för att angripa idén om skillnader i samhället.

Det viktigaste verktyget här är ett av liberalismens äldsta: den fria marknaden. Det är en fantastisk mekanism för reellt möjliggörande av sociala experiment och som inte specificerar vad som måste vara dess utkomst.

Under mitten av 1900-talet verkade inte kapitalismen vara för detta. Den uppfattades förutsätta en väldig konformism och självbehärskning. På många sätt så bröt 60-talet med detta, nya entreprenörer hade nya värderingar och på samlingsplatser för nya näringar och kultuella företeelser så uppstod tillväxt just genom att bejaka anti-konformism, experiment och brytande av mallar. Affärskultur blev alternativkultur och ledde till den demokratisering av estetiken som gjort populärkulturen så livskraftig och dynamisk. Så ledde kapitalismen till dagens pluralitet- det borde borgerligheten kunna använda.

Problemet är kanske, att många företag i Sverige är kvar i den tidigare affärskulturen? Ingen fondsocialism, men gärna 50-talets konformism och rigiditet. Så uppfattas det iallafall av många, och undergräver dess förnyelsekraft. Ställde Timbros dåvarande chef Mattias Bengtsson vår tids mest provokativa fråga i sin artikel i Svensk Tidskrift 2/2004: Kanske är det rent av så att den liberala förnyelseagendan kommer att stärkas av att inte drivas av bolagshögern?

Recept för valvinst

Självfallet blir en översikt av detta slag skissartad, men har förhoppningsvis lockat läsaren att fördjupa sig i dessa nya områden för politiken. Dessa ämnen är i dag oortodoxa och betydligt mindre prestigefyllda att diskutera inom borgerligheten. De ekonomiskt rationella argumenten har dock inte vunnit valsegrar, för det måste man förändra samhällsdebatten genom nya ämnen som man själv definierat.

Sakfrågorna har en väsentligt mindre betydelse än vad både partier och media ger dem. Väljarna tar sällan ställning för enskilda tekniska lösningar, utan röstar efter den övergripande image och inriktning som regeringsalternativen ger. Konkreta och genomtänkta förslag bör så klart finnas, men de vinner inga val på egen hand. Och få politiska alternativ har en så bra image som de som visualiserar framtidens samhälle.

Rätten att välja vem man är

Jag skriver artikeln Rätten att välja vem man är i tidskriften Svensk Linje, nummer 1, 2002 (sid. 62-64).

Att dela in människor i fack och dra slutsatser om dem baserat på deras etnicitet eller födelseort får ofta allvarliga konsekvenser. En människas egenskaper är inte bundna till hennes grupptillhörighet, och all form av statistik, politik och juridik som utgår från biologskt släktskap vid beskrivningen av människor måste ifrågasättas.

I dagligt tal, artiklar eller statistik uppdelas ofta människor i två kategorier: svenskar och invandrare. Detta rör sig sällan om specifika individer, snarare om att man underordnar stora grupper människor i breda definitioner. Frågan som måste ställas är om människors frihet att bestämma över sin identitet begränsas av de begrepp som används. Om det är så måste begreppen ifrågasättas.

Definitioner av individer utifrån ursprung används som underlag bland annat i politiken, på arbetsmarknaden och inom juridiken. Denna begreppsanvändning är i grunden kränkande för individen då begreppen inte har någonting annat att berätta än möjligtvis individens födelseort. De berättar ingenting om vem individen är eller hur individen själv vill bli uppfattad. De säger säger inte heller något om livssituation eller villkor i övrigt. Det är därför i grunden diskriminerande att definiera människor utifrån ursprung.

Användningen av själva begreppet "invandrare" är alltid i någon mån diskriminerande, hur välmenande det än är. Gemensamt för alla som använder begreppet invandrare, i statistik eller andra beskrivningar, är att de tror att skillnader och andra egenskaper är relaterade till födelseort eller blodsband. Endast individen själv vet vem hon är och vilken kultur (eller kulturer) hon vill tillhöra. Det måste ses som en grundläggande mänsklig rättighet att inte mot sin vilja inordnas i en kultur.

Sann mångfald borde bygga på egenskaper, inte ursprung. Ändå är användningen av ordet mångfald ofta nästan synonymt med en blandning av individer utifrån vissa kategoriseringar, exempelvis etnisk härkomst, sexuell läggning, ålder, kön med mera. Frågan är om just dessa kategorier, som i vissa sammanhang kan utgöra grunden för diskriminering, plötsligt kan användas för att definiera beståndsdelarna i mångfalden? Det är en farlig missräkning.

Mångfaldens lov

Mångfald uppfattas för närvarande som ett honnörsord inom arbetslivet. En vanlig slogan är "mångfald lönar sig". Detta sägs utan riktiga förklaringar om vad som menas med lönsamhet, och vad man egentligen avser med mångfald. Företag som vågar anställa personer med så kallat "konstiga" namn anses a priori vara medvetna kunskapsföretag. Men att anställda har rötter från olika länder behöver inte i sig betyda att det är bra för arbetsplatsen eller lönande för företaget.

Vad händer när det faktiskt kan påvisas att det inte lönar sig? Är det bara för att det lönar sig som vi tolererar varandra? Kan detta indirekt göra att vi hamnar i en återvändsgränd där någon inte vill anställa människor med annorlunda ursprung kan använda olönsamheten som ett giltigt argument?

Mångfald finns där det finns olikheter. Detta är inte något nytt i svenskt samhällsliv, människor har alltid haft olika egenskaper och villkor. Det som har hänt de senaste åren är dock att det har satts likhetstecken mellan mångfald och en blandning av olika etniska, könsliga etcetera tillhörigheter och olikheter, särskilt i arbetslivet. Utmaningen är inte att "skapa" mångfald. Utmaningen ligger i att hantera den mångfald som redan finns. Det arbete med mångfald som bedrivs i dag är ofta välmenande, men blandas tyvärr ofta ihop med diskriminering- vilket är något annat.

Ett felaktigt mångfaldsarbete motverkar sitt syfte eftersom det delar upp och kategoriserar människor. Arbetet borde utgå från individers unika villkor- inte vilka grupper de anses tillhöra.

Kvotering diskriminerar

Om det är ett fokus på unika egenskaper och talanger man är intresserad av, på en arbetsplats eller i en organisation, måste man ställa sig andra frågor. Istället för att kartlägga människors ursprung eller släktskap är det mer relevant att fråga exempelvis vilka språk hon talar, om hon har arbetat utomlands, vilken utbildning och vilka livserfarenheter personen i fråga har. Ursprung betyder inte automatiskt att man besitter vissa kulturella kompetenser, då dessa inte sitter i generna utan i erfarenheterna. Mångfald skall bygga på reella olikheter och egenskaper.

Diskriminering sker ofta i välmening. Såväl att utesluta som att innesluta någon på grund av exempelvis ursprung, kön eller sexuell läggning är i grunden diskriminerande. Företag eller organisationer som för statistik över sina anställda och om var de är födda anser att de kartlägger mångfald och på sikt motverkar diskriminering. De börjar att aktivt positivt diskriminera genom att inte fokusera på erfarenheter.

Om ett företag plötsligt uppfyllt kvoten av att "spegla" samhället genom att kvotera kan det slå över i att de inte vill anställa fler än den uppfyllda kvoten kräver. Naturligtvis är det viktigt att arbeta mot diskriminering, men diskriminering sker inte främst på grund av ursprung, vi diskrimineras på grund av att vi inte passar inte passar in i det som definieras som "normalt".

Problemet ligger ofta i att normaliteten inom en given grupp blir så snävt definierad. Det som inte passar in i en smal mall för utseende, beteende, åsikter och språk sorteras bort. Särskilt markant blir detta om en grupp upplever sin egen identitet som hotad. Redan nu, och i ännu högre grad om några år, kommer det att finnas etniskt definierade svenskar som kommer att anses ha "märkliga" namn, vara lite för mörkhåriga och ses som lite för mörkhyade. De kommer också att utsättas för rasism. Trycker man på hårdare från officiellt håll att det "onormala" måste gynnas, så förvärrar man problemen.

Förlegade resonemang
Människors egenskaper är inte bundna till en grupptillhörighet. Ingen kan betvivla var någon är född eller vad hon har för hudfärg. Men att påstå att exempelvis hudfärg eller födelseort har verkan på beteende är ett tydligt ställningstagande, som påminner om 30-talets frenologi. All form av statistik, politik, juridik med mera som utgår från biologiskt släktskap vid beskrivningen av människor måste ifrågasättas.

Det är inte relevant att vid något tillfälle använda biologiskt ursprung eller födelseort som urvalsgrund. Det har inte något samband med människans faktiska situation, problem, begåvning, eller övriga egenskaper, och att påstå att människor är olika på grund av dessa urval är i grunden rasistiskt och understryker påstådda olikheter- oavsett syftet.

Integration kan, hur välmenande den än är, verka segregerande. För att kunna integrera behöver man klargöra vilka som ingår i en minoritet och vilka som utgör majoriteten. Integration som går ut på en ursprungskategorisering av människor är segregerande. Alla människor har rätt att delta i samhällsgemenskapen, och det var först på 90-talet som man började att på allvar segregera människor på urval av deras ursprung, för att sedan försöka integrera dem i samhället.

Utgångspunkten borde inte vara att några står utanför gemenskapen i samhället, utan att alla ingår i den. Sann segregation handlar om att inte ha en bostad, ett bra arbete, utbildning eller att inte kunna klara sin livssituation. I en sådan definition av segregation står både vissa "invandrare" och vissa "svenskar" utanför samhällsgemenskapen och då är utmaningen att utifrån individens livssituation skapa möjligheter för denne.

Inför framtiden blir det allt mer nödvändigt att hitta ett långsiktigt och trovärdigt sätt att arbeta med diskriminering, utan att styrka rasismen eller som i sig själv diskriminerar, då samhället kommer att bli alltmer pluralistiskt.