Kunskap viktigare än förbud och censur

Jag skriver om att Kunskap viktigare än förbud och censur i Corren den 24 november 2008.

Om man är insatt i nätets kultur är det lättare att sätta gränser.

Barn och ungdomar växer upp på nätet i allt högre utsträckning. Medierådet presenterade häromdagen svenska ungdomars bruk av internet. Studien Ungar & Medier 2008 visade ett genombrott: 48 procent av de unga mellan 9 och 16 år har tillgång till internet på det egna rummet mot 45 procent för teve. Internet har också den största andelen unga högkonsumenter av media.

Utvecklingen av den nya tekniken är positiv. Allt fler får bättre möjligheter att hitta vänner, ta del av information, lära sig och finna underhållning med dataspel och på så sätt berika sina liv. Det finns även nackdelar med ungdomarnas uppkopplade liv. På presentationen berättade Katia Wagner om Alexandramannens övergrepp på barn via internet. Många av offren kom från svåra förhållanden. Men ungdomar har samtidigt fått en annan attityd till vad som är offentligt och privat på nätet.

Vid centerpartiets framtidskonvent i Norrköping förra helgen sade Annie Johansson i integritetskommittén att lillebrorsamhället är lika farligt som storebrorsamhället. I FRA-debatten protesterade många ungdomar mot statens övervakning av deras liv på nätet. Det är ett glapp mot hur öppet många utelämnar sina liv på Facebook och bloggar. Man kan spåra information om inkomst, inköp och intima detaljer lättare än någonsin. Då vet nog många inte riktigt var de vill dra gränsen.

Det är lätt att skylla på tekniken, ropa på förbud och kräva internetcensur. Storbritannien har bildat en hel polismyndighet som övervakar nätet mot övergrepp på barn.

Men kunskap hos ungdomar och vuxna om nätets kultur förebygger bättre. Unga internetanvändares egna organisationer, som till exempel Sverok i Linköping, har en viktig roll att spela för att lära ut grunderna så att ungdomar själva kan lära sig att sätta gränser och ställa krav på hur de vill den digitala miljön ska utvecklas.

Kommer Google att bli farligt?

Vilket företag som är ondast är en god indikation på vilken teknik som just då anses vara det viktigast för att internet skall fungera.

Först var IBM det ondaste bolaget, de tvingade oss användare in i sin PC-standard, sedan blev det Microsoft med Bill Gates som blev Evil Inc för många. Nu börjar Google framträda rollen som nemesis (även om även Facebook också blir misstänka, och även helgonlika Apple med guru Steve Jobs får skäll för iPhone och slutna plattformar).

På SVT Agenda igår så togs makten hos Google upp, Andreas Ekström föreslog googlefri dag no google day och Isobel Hadley-Kamptz sade att det vore bra med alternativ till Google.

Rätt stillsamma och okej frågor som Andreas Ekström och Isobel Hadley-Kamptz ställer, men undrar hur rädda vi skall vara för Google egentligen?

Google är ett företag med fallande ökning av intäkterna. Jo, det är lågkonjuktur. Javisst- Google har ökat mycket procentuellt i intäkter från låg nivå, men Google möter också konkurrens. Inte bara från Altavista och Yahoo och Bing men även från innovation som Wolfram Alpha.

Innovation spelar roll. Många talar konstigt nog om Microsoft som om företaget vore passé, men nog har Microsoft väl fortfarande 90 procent eller så av operativsystemen? Skillnaden är att marknaden har expanderat bortom PC-desktop miljön och i nya affärsområden är inte Microsoft lika dominant.

Google skulle kunna göra mycket läskiga saker med den information som de lagrar. No doubt, men här finns risken för paranoia. Google kan bli taskiga och använda informationen till att skada, men det kan också ditt telefonbolag, din livsmedelsbutik, Posten och även din bank.

Vad skulle motivera Google att bryta tilliten som användarna har till företaget? Snabba cash? Det vore väl tämligen kortsiktigt tänkt, särskilt när när alternativen ju finns ett klick bort. Skulle Google klara alla stämningar och myndighetsingripanden som skulle följa på att lämna ut data? Sekretesspolicyn verkar vara lite mer än bara än ett glatt hurrarop.

Ärligt talat, risken finns för att önskan efter integritet förbyts i lagstiftande och 10-talet för Google blir som 00-talet för Microsoft med långa hårda regleringar om konkurrenslagstiftning och stämningar. Gjorde det verkligen, handen på hjärtat, läget så mycket bättre för oss användare? Inte minst då vissa länder, som Frankrike och Tyskland på fullaste allvar startat upp arbeten med att skapa egna sökmotorer.

Det finns risker med datainsamling, och den politik som Google driver är inte alltid underbar. Frågan om Kina och att leverera till det landet är svår, fast blir det bättre utan söktjänsten?

Problemen måste lösas genom att ondska är korkad policy, inte med lagstiftning. Då blir jag riktigt rädd. Dessutom finns det sätt att undvika det allseende ögat och fortfarande använda Google.

Blodprov tar bort stigmat från boxningen

Den svenske forskaren Henrik Zetterberg och hans kollegor har studerat hur boxares hjärnceller påverkas av slagen mot huvudet som sporten medför. Läs mer i Vetenskap Voltaire Amatörboxare får hjälp av blodprov.

Vissa motståndare till boxning vill nog ta forskningsrönen som argument för att boxning är farligt och borde förbjudas i alla dess former; proffs som amatörer.

Fast visar inte forskningen från Zetterberg och Co. att det nu finns bättre möjligheter för boxare, deras tränare och läkare att lägga upp träning och tävling så att de inte får hjärnskador? Boxningens risker för skador och hjärnskador kände vi ju till sedan tidigare. Få har väl trott att det inte är en riskfri sport?

Sedan har proffsboxningen problem med sina många boxningsförbund och hållningen kring matcherna. Men det är ett problem som kan lösas, och beror inte i slutändan på att boxning är en riskabel sport i sig.

Spikmatta- bluff eller botemedel?

Spikmattan blev sommarens försäljningssuccé. Är spikmattan bluff eller ligger det något i att den kan hjälpa? Jag berättar mer i Vetenskap Voltaire i Spikmatta, fungerar det?

Myten om den naturliga balansen

Jag skriver om Myten om den naturliga balansen i Kvällsposten den 28 juli 2005.

Under sommaren uppmärksammades åter algblomningen, särskilt av miljörörelsen som menar att detta beror på utsläpp och annan mänsklig påverkan på naturen.

Man har funnit tecken på att kraftiga algblomningar förekommit i Östersjön för redan 7000 år sedan. De är alltså naturliga fenomen, som sker när vissa förhållanden blir tillräckliga, och algerna börjar att föröka sig kraftigt. Här har det skett en förändring i synen på ekologin på senare tid: Svängningar av den här typen är normala för många arter. Den i samhället spridda bilden av att naturen befinner sig i en given balans har förändrats inom vetenskapen. Forskningen är numera inne på att förändringar i naturen sker gång från annan, ofta kaotiskt och oförutsägbart.

Algblomningar är äckliga att bada i, men är de farliga? Fisklivet kan dö av vissa alggifter, men det har visat sig ovanligt att gifterna överförs till människan från fisk och skaldjur. Forskningen är inte säker på om algblomningarna har ökat på senare tid. Det verkar ibland öka, och där kan gödningen från jordbruket vara en bland många faktorer, men de exakta orsakerna är ännu inte kartlagda. Ekologi är en komplex vetenskap, och vi förstår inte de inblandade processerna så bra.

Kväve- och fosforhalter i vattnet verkar vara viktiga, och de ökar på grund av utsläpp, men som så ofta i ekologin är det inte så enkelt som att mer kväve ger fler algblomningar. Algblomningarna är skild från den övriga ökningen av alger. Ämnen som till exempel järn kan också påverka hur algerna tar upp näring och förökar sig. Regnar det mycket kan järnhalterna gå upp, för Österjöns bräckta vatten kan lösa mer järn, vilket ökar risken för algblomning. När vattnet blir surare på grund av svavelutsläpp sker samma sak.

En viktig faktor är att Östersjön är ett slutet hav. Vattnet rör sig inte så mycket, vilket skapar förutsättningar för ett tjockt ytvatten där algerna kan frodas. Sverige har minskat mycket av sina jordbruksutsläpp genom bättre metoder. Mycket av utsläppen kommer ifrån öster, och miljöinvesteringar där lönar sig därför bättre än här hemma.

Algblomningar är svåra och komplexa fenomen, och orsakas troligtvis av en kombination av både mänskliga och naturliga orsaker. Frågan är om vi vill stoppa algblomningarna? Vi skulle kunna tillsätta ämnen som fäller ut nitrater och fosfater i djupvattnet, men är det kostnadseffektivt? Vi skulle kunna sätta upp vindkraftverk för att blanda djupvattnet: Det skulle minska både de döda bottnarna och algblomningarna, men det skulle också vara en avvikelse från Östersjöns naturligt skiktade ekologi. 

Att minska utsläpp förändrar ekologin, men det finns inte en naturligt god jämvikt. Vi måste vara medvetna vad vi värderar som en god ekologi. Mycket av denna kunskap finns på det lokala planet. Fransmannen René Dubos, en av miljörörelsens grundare, myntade devisen tänk globalt, agera lokalt. Devisen upprepas ofta, men dess budskap om decentraliserat beslutsfattande försvann, till förmån för traditionella centraliserade åtgärder som förbud, skatter, avgifter och bidrag. Dessa är ofta långsamma, dyra och öppna för särintressekonflikter. Det tvingar också på en enda lösning som ska gälla oavsett lokala förhållanden. Det finns inget "naturligt tillstånd" att återställa havet till, men med ett nytt synsätt drar vi bäst nytta av den lokaliserade kunskap som ekologin är. Då kan vi också värdera om och hur algblomningarna ska stoppas.

Försäljningsmonopolets fall

Jag skriver om Försäljningsmonopolets fall i Kvällsposten den 17 augusti 2007.

EG-domstolens utslag om nätspriten sände en chockvåg över landet. Domen underkände Sveriges rätt att ha ett försäljningsmonopol. Nu öppnas i stället för en pragmatisk folkhälsomodell.

Alkoholskatt måste visserligen betalas om man inte själv bär flaskorna över gränsen, men det är ändå bekvämare att få inköpen hemskickade vid större inköpsmängder. Får man köpa över internet, blir det i förlängningen även rimligt att rentav få köpa alkohol i matbutiken.
Försäljningsmonopolets avskaffande blir ett hårt slag för Sveriges totalkonsumtionsmodell, som i korthet går ut på att folkhälsan förbättras om den totala alkoholkonsumtionen sjunker. Den tar inte hänsyn till vem som dricker och hur, däremot ologiskt nog vad som dricks.

Modellen har inte varit framgångsrik i praktiken, då totalkonsumtionen ökat sedan 90-talet om man lägger till insmugglad, hembränd och utlandsinköpt alkohol till den sålda mängden. De alkoholrelaterade dödsfallen har stigit från 6 000 årligen i mitten av 90-talet till cirka 7 500 i dag. Dagens alkoholpolitik kanske drar in skattepengar till staten, men huvudsyftet med politiken var väl att rädda liv? 

Nu finns alternativen. Den 13–17 maj hölls en konferens i Warszawa med världshälsoorganisationen WHO om en ny syn på folkhälsan, skadereduktionsmodellen. Den sätter i stället alkoholen i ett socialt sammanhang för att minska skadorna, i stället för totalkonsumtionen.

Det finns ju skillnader i skador mellan olika konsumtionsmönster, så åtgärder kan fokuseras mot de individer, grupper, beteenden och platser där risken för alkoholrelaterade skador är högre. Vad som utgör en problematisk konsumtion kan inte bara avgöras av mängden som dricks. Då kan dåliga vanor tidigt förändras, utan att slösa resurser på dem som inte har problem. Konsumtionen riktas om från hemmet, där det hamnat till följd av alkoholpolitiken, till krogen som är en säkrare miljö där fler insatser kan göras.

Arbetet med att utveckla de sociala normerna i samhället för när, var och hur man dricker spelar stor roll. Exempel på det kan ses i hur Frankrike ändrade sin problematiska alkoholkonsumtion så – fransmännen dricker nu mindre och säkrare än tidigare.
Genom skadereduktionsmodellen vänds politiken till att även inkludera påverkan av efterfrågan på alkohol, då blir alkoholpolitiken ett gemensamt ansvar för fler. Förutom staten och folkhälsomyndigheterna engageras även lokalsamhället och näringslivet. Lyhördhet och utvärdering med det lokala samhället blir viktigt för att finna acceptabla åtgärder. Vad som är acceptabla åtgärder kan då varieras över tid och plats, vad som passar på en ort kanske inte är lämpligt för en annan.

Skottland har ett framgångsrikt projekt, ServeWise för krogpersonalens förståelse av alkoholens problematik. Man riktar in sig på genomförbara mål för att minska brott och skador i samband med förtäring. Samarbetet med krögarna och bryggerinäringen har utvecklats, då de också ser att bättre serveringskvalitet ger högre lönsamhet. STAD-projektet i Stockholm påminner om ServeWise.
Skadereduktionmodellen ger en realistisk och hållbar alkoholpolitik. Kommer folkhälsominister Maria Larsson att se den väg ut som den erbjuder?

Hårdare tag förtär samhället

Jag skriver om att Hårdare tag förtär samhället i Kvällsposten den 1 november 2006.

Riksdagsman Alf Svensson har skrivit en motion om fildelningen och upphovsrätten, om Svenssons förslag blev lag så skulle vi hota rättssäkerheten, integriteten, privatlivets helgd, bryter mot Europakonventionen och dessutom hotar den upphovsrätt som motionen är avsedd att skydda.

Svensson är orolig att efter uppmärksamheten kring tillslaget mot The Pirate Bay så skall Sverige få bilden av en laglös tillflykt för pirater, men han tänker inte på att bilden av Sverige som ett land där åklagare och polis beslagtar grundlagsskyddat material och oskyldiga företags datorer svärtar ned bilden än mer. Svensson anser att fler borde dömas för brott mot upphovsrättslagen, men problemet ligger snarast i att den nuvarande upphovsrättslagstiftningen. Det finns goda skäl bakom upphovsrätten. Men rättighetshavarnas företrädare och lagstiftaren har inte lyckats förklara motiven bakom den, eller varför dagens upphovsrätt skulle vara en legitim avvägning mellan upphovsmannens intresse av ersättning och samhällets intresse av fria informationsflöden. Därför bryter miljoner svenskar mot dagens lagar. I motionen anförs att ett utbrett kopierande i samhället leder till kvaliteten och mångfalden försämras. När det gäller kvaliteten är det svårt att förstå Svenssons argument, blir den klassiska musiken av Bach, Beethoven och Vivaldi sämre bara för att den kopieras ofta? Ändå är det fullt tillåtet nu. Vad menas med att mångfalden blir utarmas? Det skulle vara intressant om Svensson kunde förklara det i en tid när kultur från hela världen berikar oss. Svensson visar upp en brist på rättskänsla, när han kräver att åklagare skall få ha rätt till husrannsakan även när brottet enbart kan ge dagsböter, och inte att det som nu krävs fängelse eller villkorlig dom.

All kristdemokraternas respekt för privatlivets helgd är som bortblåst och Svensson upphöjer upphovsrätten till en princip som står över rättssäkerheten, integriteten, eller artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna om bl.a. skyddet för den enskildes privatliv. Om Svenssons förslag genomförs, så kan dessutom de sänkta kraven på husrannsakan sprida sig till andra områden än bara upphovsrättsbrott.

Motionen må ha startat ur Svenssons behjärtansvärda försök att lösa verkliga problem, men dess inneboende egenskaper leder mot extremism och slutenhet. Till slut måste något brytas: antingen kollapsar lösningen under sin egen vikt, eller så leder den missriktade lösningen till att det gamla problemet försvinner - ofta genom att ett nya problem uppstår och blir så viktiga att de tidigare ansträngningarna glöms bort. För att inte förlora allmänhetens respekt för upphovsrätten behövs en politisk och samhällelig opinionsbildning. Förhoppningen om att bekämpa piraterna via juridik och ett övervakat nät har nått vägs ände. ...Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? (Matt 16:26).

Dra tillbaka FRA-lagen!

Jag skriver Dra tillbaka FRA-lagen! i Kvällsposten den 16 juni 2008.

Denna vecka beslutar riksdagen om regeringens proposition om den så kallade FRA-lagen, där Försvarets Radioanstalt skulle ges rätten att avlyssna mejl- och telekommunikation som går utanför landets gränser. Det är en automatiserad insamling från tele- och internetoperatörer av all trafik och vem som kommunicerar med vem.

Snabb tillväxt för digitala kommunikationer, beräkningskraft och datalagring har minskat vår anonymitet. Mer information om oss är mer tillgänglig och användbar för individer och institutioner än någonsin, och trenden fortsätter. Det ger terrorister och brottslingar fler möjligheter än tidigare, men även fler chanser för polis och underrättelsetjänst att övervaka.

Bred datainsamling är inte så effektiv. Om terrordådet vid 911 visade oss något så var det att om man utfört ett bra traditionellt polisarbete hade man gripit flygkaparna innan dåden med de befogenheter och undersökningsmetoder man redan hade. Kaparna hade kreditkort i sina riktiga namn, de bodde ihop och brydde sig inte så mycket om att dölja sina spår.

Genom att agera normalt så gav de inga mönster som kunde ha uppfattats med bred datainsamling. För att finna dem hade polisen i stället behövt titta specifikt efter sammanhanget mellan specifika personer, händelser och ledtrådar.

Att försöka "förutse" terror och brott misslyckas oftast då algoritmerna i de datamodeller som söker i informationen är för breda och finner mönster överallt.Särskilt problematiskt är just bristen på avgränsning. När en regel först upprättas är dess implementering begränsad till lagens specifika krav, och därför är dess påverkan rätt blygsam.
Efter en tid så tenderar dock varje efterkommande generation av administratörer att omdefiniera lagstiftningens syfte och lägga till nya krav. Utan nödvändigtvis ont uppsåt börjar regleringen få ett eget liv, och när reglerarna tolkar reglerna alltmer brett och omfattande, så blir de praktiskt taget en särintressegrupp med ett eget intresse av utökade befogenheter och anslag.

När det saknas effektiv och samvetsgrann insyn, så utvecklas ett alltmer tungrott och ineffektivt regleringssystem. Då är det särskilt olyckligt att förslaget inte har resulterat i att regeringspartierna uppmuntrat en bred och omfattande debatt, utan gett skarpa förhållningsorder till ledamöterna att rösta för förslaget. Det skadar förtroendet för demokratin, som ju lagen borde vara satt att skydda. 

Det bästa vore att omarbeta propositionen till att fokusera på konkreta mål, att tydligt redovisa vem som ska göra vad, vem som ska betala, och vad för information som ska levereras till FRA. Samhället behöver skyddsmekanismer mot terror och yttre hot, men dålig kommunikation och bristande samarbete internt skyls ofta över av ordningsmakten med krav på bredare datainsamling. Det som i stället behövs är bra möjligheter att täcka och lägga samman relevant information om specifika misstänka för specifika handlingar. Inget mer.

En borgerlig klimatpolitik

Jag skriver om En borgerlig klimatpolitik i Kvällsposten tillsammans med Lene Johansen den 25 oktober 2007.

Moderaternas partistämma börjar i ett svårt läge för partiet. Det går inte bra i opinionen och bland gräsrötterna finns ett missnöje. De uppfattar att partiledningen kopplar ihop förnyelse med att byta kurs vänsterut. Ett av de områden där man bytt kurs har varit i miljöpolitiken, särskilt avseende klimatförändringarna.

Problemet är att vänsterns program leder till energiransoneringar, ökade statliga ingrepp i den enskildes liv och urholkar partiets värderingar. Om man ska behålla sin trovärdighet så måste moderaterna ta initiativet till en alternativ klimatpolitik.

Det första rådet är att undvika regleringar som hindrar innovation. Mycket av effektiviseringsvinsterna som finns att göra inom produktion och transport är kapitalbaserade. Sverige har en av Europas äldsta bilparker. Ta bort skatter och avgifter på nya bilar och den svenska bilparken kommer att förnyas fortare, då det blir enklare för individer att köpa en ny bil.

Det andra rådet är att undvika energibidrag. Bidrag har en negativ påverkan på innovation och tenderar att begränsa forskning och utveckling till den riktning som bidragen stakar ut. Men om det visar sig att forskning och utveckling som ser lovande ut i dag inte ger resultat, så ändrar sig inte bestämmelserna för bidragen. En annan viktig åtgärd är att avstå från skatt på elektricitet, som till stor del kommer från rena och förnyelsebara energikällor i Sverige.

Det tredje rådet är att avreglera elmarknaden. Elreformen 1996 öppnade för konkurrens och privata alternativ, men inte fullt ut. Stamnätet transporterar elen de längsta sträckorna. Myndigheten Svenska Kraftnät, äger stamnätet och styr elpriset genom sin prissättning på användning av stamnätet. Stamnätet är alla elleverantörer tvungna att använda, eftersom de inte får bygga upp nya elnät. Leverantörerna får betala för sin användning, men kompenserar kostnaden hos kunderna. En avreglering kan sänka kostnaden för att komma in på marknaden för nya miljövänliga energikällor, och ge innovation och effektivisering.

Det fjärde rådet är att avreglera transportmarknaden. Regleringar hindrar effektivisering av flyget. Där kan man effektivisera bruket av fossilt bränsle genom att tilllåta flygfrihet, så att piloter kan välja den mest effektiva rutten mellan flygplatser, i stället för att följa den rutt som flygledarna har kartlagt. Det har förändrat flyget i Europa från att vara en buss, som kan gå vartsomhelst, till att bli ett tåg som bara kan gå där det finns räls. Så länge som piloter håller sig inom en säkerhetszon och ser till att inte flyga in i andra flygplans säkerhetszon är detta en trygg åtgärd.

Det är dags att gå på offensiven i klimatfrågan utifrån borgerliga värderingar. Det skapar förtroende för moderaternas politik både internt och hos väljarna.

Vad är hållbar utveckling?

Jag skriver om Vad är hållbar utveckling? på Newsmill den 26 januari 2009.

Vad avser vi med hållbar utveckling? På hur lång sikt bör vårt samhälle eftersträva en hållbar utveckling? De frågorna är nästa steg i miljödebatten.

Över vilken tidshorisont bör vårt samhälle eftersträva en hållbar utveckling? Frågan brukar sällan ställas, men vi får väldigt olika perspektiv på miljöfrågan om vi talar om en tidskala på tio, hundra eller tusen år. När synen på hållbar utveckling definieras mer noggrannt verkar det handla om att det är ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt tillstånd som samhället kan uppnå och sedan hålla kvar vid framöver.

Vad är egentligen tillväxt? Det handlar inte bara om att producera för stundens konsumtion. Det handlar om att möjliggöra människors strävan efter lyckan, sprida nya idéer, förändra hur folk lever och arbetar och få chansen att pröva nya saker i livet.

Tillväxten uppmuntrar experiment och förbättring. Större ekonomiska resurser gör oss inte i sig lyckliga, men ger oss förmånen att ha mer angenäma problem. Vi vet faktiskt inte exakt vilka behov som kommande generationer har, därför borde vi sträva efter att ge dem fler möjliga handlingsalternativ. 

Redan de gamla grekerna, som var det rikaste folket vid Medelhavet, var väldigt oroliga över att andra folk skulle uppnå samma höga levnadsstandard. Då kunde ju järnet och andra resurser ta slut? Deras resursbrist gjorde att de högg ned skogarna vid Medelhavet för att bygga båtar. I dag är det svårt att hitta något folk i världen som lever så fattigt som antikens greker. Tänk om de hade fått bestämma vilken utveckling som var hållbar?

Förr var kol en av de viktigaste råvarorna för att elda och värma. Nu behövs inte kol som energikälla i samma utstreckning, och används istället i färgämnen, batterier, bakpulver, parfymer och elektrisk isolering. Aktivt kol finns i mediciner, filtrering och nanoteknik. Tänk om vi hade låst fast oss vid att kol skulle användas för eldning?

En av miljörörelsens grundare, fransmannen René Dubos, myntade devisen tänk globalt, agera lokalt. Det var ett klokt budskap, men trots att devisen ofta upprepas, så försvann det lokala beslutsfattandet till förmån för traditionella åtgärder som förbud, skatter, avgifter och bidrag beslutade på global nivå. Dessa är ofta långsamma, dyra och öppna för konflikter mellan särintressen. Det tvingar också på att en lösning ska gälla alla, oavsett hur det ser ut lokalt. Då är det lätt att missa de miljöproblem som inte får de stora rubrikerna.

Hållbar utveckling borde handla om att bygga upp stabila system som klarar förändringar under lång tid, med förståelse för att ett samhälle är till för människor med olika önskningar. Det finns inget "naturligt tillstånd" eller balans att återställa världen till, men vi kan dra god nytta av den lokala kunskap som ekologi är. Då kan vi avgöra vilka förhållanden som vi värderar som en god miljö och vad vi uppfattar som problem.

Världsreporterns återkomst

Jag skriver om Världsreporterns återkomst för Newsmill den 20 januari 2009.

Världsreporterns storhetstid slutade före internet och bloggarna. Snarast är de nya medierna en chans att få tillbaka den initierade rapporteringen på plats.

En gång i tiden fick utrikeskorrespondenterna ringa tillbaka till redaktionen en gång i veckan, om det ens fanns en telefon tillgänglig. Nu befinner sig världsnyheterna en knapptryckning bort, ändå så försvinner mer av världen in i medieskugga. Antalet utrikeskorrespondenter har minskat, men det skedde före internets stora genombrott.

Under alltfler artiklar i utrikessektionen kan man läsa att författaren är Tidningarnas Telegrambyrå (TT) eller en annan nyhetsbyrå. Vad säger det om mediernas mångfald när vi läser samma artikel i alla tidningar om striderna på Gaza eller kuppen i Guinea? Detta särskilt då staten delar ut ett presstöd för att garantera mångfalden i medierna.

När utrikesnyheterna är som bäst är det mer än bara toppmöten, telegram eller en strid ström av namn på utländska makthavare. Det som skapar intresse hos publiken är en vidsint, nyfiken och bred rapportering från skribenter på plats, som förstår både vardagen och de viktiga strömningarna. Det är när man får veta vad som rör sig på konstscenen i Budapest, jämför sjukvården i Sverige och Frankrike, hur latinamerikanska tv-såpor sprider sig till Östeuropa, vad som gör maten i Sydafrika speciell som man kan sätta nyhetsrapporteringen i ett sammanhang. 

Gräsrotsjournalistiken är en utmärkt utveckling, men det är en tung börda att lägga hela utrikesrapporteringen på dess axlar. Det är krävande att arbeta med noggrann faktainsamling, genomarbetning, rättvis rapportering, transparens och självständighet för att skapa ett djupare förtroende. De behöver samarbete med de professionella journalisterna och ett redaktionellt stöd.

Den gamla sortens världsreporter vände sig till en publik som var mer likformig än dagens. Avskaffandet av världsreportern gjorde bevakningen billigare, men rapporteringen fortsatte att försöka vända sig till en enhetlig publik.

För att väcka intresse behövs en skribent som är välanpassad till miljön och samtidigt profilerar sig med egna uppfattningar och en egen stil för att tilltala en nisch av publiken hemmavid. Det kräver mer än kortsiktiga satsningar. Genom de nya medierna är världsreporterns pånyttfödelse fullt möjlig.

Politiskt motstånd hindrar forskare i samhällsdebatten

Jag skriver Politiskt motstånd hindrar forskare i samhällsdebatten för Newsmill den 18 december 2008.

Politisk påverkan av forskningen gör att färre kommer till tals i samhällsdebatten.

Politik och vetenskap har alltid påverkat varandra intimt, men något har förändrats på senare tid. På 70-talet kritiserade ofta den gröna rörelsen vetenskapen och forskarna för att vara odemokratiska och även ansvariga för miljöhoten.

Det var inte alltid fel. Tilltron som fanns i samhället då till professorer, experter och centralbyråkrater kunde vara för okritisk. Misstron som spreds mot vetenskapen kunde dock gå längre än till sund skepsis, även så långt som till att vetenskapsförakt spreds i den offentliga debatten.

I dag är det annorlunda. Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson uppmanar forskarna att sluta huka bakom skrivborden, och tala i samhällsdebatten.

Det är ett tydligt bevis på vetenskapssamfundets stora inflytande, även Miljöpartiet vill nu omfamna vetenskapen, och få del av dess legitimitet. Många politiker tycker att det är svårt tala om samhällsfrågor med utgångspunkt från ideologi och moral. Det är lättare att vara för en åtgärd för att den har stöd i forskningen än att den är rätt. Då blir forskningen mer politiserad än tidigare.

Konflikten mellan vetenskap och politik beror på att det i politiken ofta finns en tanke på att uppfattningar är lika med verklighet och fakta är förhandlingsbara. Då felanvänds eller överbetonas vissa vetenskapliga rön för att gynna en politik. Det medför att resurser och forskningstid tas från relevant forskning, onödiga regleringar införs, viktiga tillämpningar inte kan utföras- samt att inflytande och trovärdighet ges till de forskare som är mindre nogräknade. Särskilt farligt blir det när man ser det som möjligt att enkelt kunna härleda en politik från naturvetenskapliga analyser.

Områden som genteknik, folkhälsa, kärnkraft, klimatforskning, genusvetenskap, arbetsmarknadsforskning, läkemedelsforskning och kemikaliers miljöpåverkan står mitt i den politiska frontlinjen. Många forskare blir rädda för att tala då de utsätts för personangrepp eller attentat riktas mot laboratorier som forskar på djur eller bioteknik. Den hårdare politiska styrningen av forskningens medel kanske inte tystar forskare, men nog ger den klara signaler om vad som leder till karriär och forskningsanslag.

Forskare kan ge oss mycket kunskap om naturen och samhället. Allra bäst är det om de får debattera fritt, även om deras forskningen går på tvärs, och det finns acceptans för flera olika synsätt i både forskningen och samhällsdebatten. Då blir forskningen livskraftig, och bidrar till samhällsdebatten.