Lars Gustafsson skriver i Expressen och PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet skriver att matematikkunskaperna i det svenska samhället är eftersatta och utgör en fara för demokratin.
Lars Gustafsson skriver om Räknemissar
Den som inte har fått lära sig att något lite tänka matematiskt blir en skäligen hjälplös medborgare. Det kan handla om förståelsen av proportioner; skillnaden mellan en miljon och en miljard. Eller hur långt ett ljusår är. Eller hur en cell, en molekyl, en atom, en kvark, förhåller sig i storlek till den egna kroppen.
De två viktigaste instrument som en civilisation behöver för att orientera sig i den under alla förhållanden problematiska och skrämmande mänskliga existensen är lyriken och matematiken. De har, som den invigde vet, väldigt mycket att göra med varandra.
I Kulturmagasinet Voltaire Vetenskap tar jag upp frågan om matematikkunskaperna i artikeln Hej Mattefobi!
Fast i artikeln ifrågasätter jag också de många larmen kring utbildningen av matematiker och naturvetare.
Fast det finns en skillnad mellan mattefobi och larmen i media om brist på naturvetare och matematiker. Donald Kennedy, chefredaktör på Science, skrev artikeln Supply Without Demand om varför larmet går. Ekonomiska framsteg kopplas till vetenskap och teknik, då blir det lätt att tro att mer alltid är bättre. Institutioner vill gärna växa och det får gärna ske med högre anslag. Donald Kennedy misstänker att teknikföretagen vill fortsatt ha billig välutbildad arbetskraft genom att för många naturvetare utbildas.
Varför går allmänheten på det? Kanske av just okunskap och mattefobi? Uppfattar man matematik som obegripligt är lätt att tro att det finns en brist på matematiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar