En applåd för Michael Moore

Michael Moore gör en ny film, Capitalism: A Love Story, som förtjänar en applåd även från liberaler.

Michael Moore skulle nog bli riktigt förvånad, men mycket i hans film är lätt hålla med om även från en liberal synvinkel.

Michal Moore gör rätt i att bli förbannad när de stora elefanterna sätter sig på vanligt folk.

Blir inte du förbannad på banker som spekulerar hejdlöst utan att bry sig om risker för spararna, finansdirektörerna som får miljarder av skattebetalarnas pengar för att täcka gigantiska kreditförluster, miljarder dollar till bilar som ingen vill köpa och alla oerhört mysiga kompisförhållanden mellan finanseliten och den politiska klassen?

Fast varför kommer de undan med det? Då blir jag bekymrad över hur filmen ger sig på kapitalismen, som Michael Moore blandar ihop med fri marknad.

Och jag kan inte riktigt klanka på Michael Moore för det. Det är samma sak han skulle få höra på handelshögskolan eller läsa i affärstidningen. Staten och kapitalet bör sitta i samma båt...

Visst, Michael Moore kunde läst på mer om en liberal syn, men hade han blivit så mycket klokare? Det är inte ovanligt att stöta på en vulgärkapitalistisk uppfattning (underligt lik vulgärmarxismen), att allt som händer inom dagens kapitalism är värt att försvara i den fria marknadens namn.

Att vara för fria marknader betyder inte att vara näringslivets kravlösa hejarklack, och Friedrich Hayek påpekade att de liberala idéerna lidit stor skada när de uppfattats som bara ett stöd för sakernas tillstånd.

När banken eller storföretaget gör vinst, och cheferna får ännu en rekordbonus, så är risken stor att det faktiskt sker genom att sko sig på dig. Via skattesedeln, via att fixa in en lagstiftning som hindrar konkurrens, genom att se till att kommunen tvångsinlöser din sommarstuga billigt åt dem, eller genom att se till att en viss sorts räntepolitik hålls.

Tyvärr är det vad marknadsekonomi betyder för många människor idag. Så även för Michael Moore. Jag undrar hur medveten han är om snedvridningarna? Han vet inte riktigt vad han vill ha istället för dagens ekonomi. Om nu bara president Barack Obama och andra politiker kunde vara lite snälla så skulle det väl gå bra?

När filmen hyllar arbetarägda företag, verkar den anta att dessa skulle gå på tvärs med idén om marknadsekonomi. Michael Moore vet nog inte om att skälet till att det finns så många ombudskapitalister och så få arbetarägda företag är hur skatter och regleringar ser ut. Det skulle kunna finnas fler sätt att organisera en ekonomisk verksamhet på än bara aktiebolag, men t.ex. kooperativ missgynnas för former som är lätta för förvaltningen att hantera.

Så landar filmen också i president Franklin D. Roosevelts rätt tomma förslag till att staten skall garantera hela välståndet (som aldrig blev av på 40-talet), men det är för att Capitalism: A Love Story jämför dagens inte särskilt perfekta situation med ett tänkt paradis. Vägen till dagens kris var belagd med just dessa goda avsikter.

Just därför att människor inte är starka och supersmarta övermänniskor som alltid gör rätt, så behövs friheten.

Jag tror att Michael Moores film är värd att se med positiva glasögon även för liberaler. Filmen spårar att något gått riktigt snett i dagens samhälle, och anar att det har något att göra med hur ekonomin är organiserad, men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Då det blir det gammal skåpmat Moore drar fram, för han har inget bättre.

Fast det skulle inte vara omöjligt, med Capitalism: A Love story i åtanke, att även Michael Moore skulle kunna övertygas om frihetens betydelse.