Konst och teknik- konflikt eller samverkan?

I dag sägs konst och teknik stå långt ifrån varandra. En sägs bara handla om estetik och skönhet, den andra bara om funktionalitet och mätbarhet. Så har det inte alltid varit. Konsten har genom historien funnit nytt material, nya teman och inspiration från tekniken (ett exempel bland många är videokonsten), och tekniker har fått inspiration för sitt arbete från konstnärernas krav.

Ett exempel är den elektriska gitarrens utveckling, som dock också utgör ett exempel på hur skiljelinjen mellan konst och teknik har blivit mer markant i dag. Hur kan man utveckla tekniken, när de flesta som efterfrågar elgitarrer vill att de skall förbli vid en standard som utvecklades för 40 år sedan?

Det dilemmat står elgitarrstillverkarna inför i dag. Så många kunder vill köpa just den typ av gitarrer och förstärkare som legenderna, t.ex. Eric Clapton och Jimi Hendrix, spelade med på 60-talet.

Dagens retrospektion är skild från vad gitarrlegenderna gjorde då. De experimenterade med tekniska lösningar, för att kunna utveckla sin musikaliska stil. Clapton spelade på en Les Paul elgitarr från sent 50-tal och hade en Marshall förstärkare från 60-talet. Hendrix berömda Fender Stratocaster var kopplad till en förstärkare ritad av Jim Marshall. Den innovativa kombinationen möjliggjorde Hendrix våldsamma utspel med distortion och intill över hörselgränsen rika övertonsregister.

Stratocastern hade skapats ett årtionde innan av Leo Fender, en av musikteknikens stora innovatörer. Han hade också tillverkat den första massproducerade elgitarren, Fender Telecaster, elbasgitarren samt flera storsäljande förstärkare. Den första egentliga elgitarren hette Ro-Pat-In A22 (senare känd som Rickenbacker) och hade tillverkats redan 1932, men den massproducerades inte och sålde inte heller något vidare.

Fenders främsta konkurrent var Gibson Guitar Corporation, som hade tillverkat akustiska instrument sedan början av 1900-talet. I början av 50-talet uppmärksammade Gibsons direktör Maurice Berlin de innovationer som Fender gjort med Telecastern och kontaktade uppfinnaren och musikern Les Paul (som vid tidpunkten hade haft flera listframgångar tillsammans med sin fru Mary Ford). Samarbetet mellan företagets tekniker och Paul var mycket framgångsrikt och skapade en elgitarr som kunde konkurrera med Fenders, tillverkad med Gibsons egna komponenter. I år så firar vi faktiskt 50-årsjubileumet för den första Les Paul gitarren. Den kunde också masstillverkas, men med större hantverksskicklighet, och med högre träkvalitet. I mitten av 50-talet kunde Gibson eliminera bruset från elektriska störningar i sina elgitarrer. Vid ungefär samma tidpunkt tog Leo Fender de bästa delarna från Telecastern och lade till tre pickuper istället för två och en svajarm för att höja och sänka gitarrens tonhöjd. 1954 kom Fender Stratocaster ut på marknaden och en mycket snabb och revolutionerande teknisk utveckling hade skett.

Då nådde också elgitarrens teknik sin höjdpunkt. Fråga dagens instrumentsamlare och musiker, som utan att tveka kan betala hundratusentals kronor för en Stratocaster i original, eller en miljon kronor för en Les Paul från slutet av 50-talet.

I sin klassiska bok om framtidens möjliga utveckling, "Profiles of the Future", skrev författaren och framtidsforskaren Arthur C. Clarke att när en teknik nått höjdpunkten av sin utveckling blir alla förändringar evolutionära, snarare än revolutionära- där utgjorde elgitarren inget undantag.

Men Clarke missade att utplaningens förklaring kan ligga i vad kunderna efterfrågar. De första masstillverkade instrumenten och förstärkarna, hade spelat en så viktig roll i rockmusikens utveckling och förknippats så hårt med de förnyande musiker som blivit hjältar, att de flesta som köper en elgitarr vill att den skall vara lik de som Clapton, Hendrix och Pete Townshend spelade på. Radikala försök att förbättra tekniken (som på 50- och 60-talen) kan möjligen få viss uppmärksamhet på musikmässor och i branschmedia, men de tar sig inte ofta in i musikens huvudfåra, och de används sällan till att förnya hur musiken spelas.

Les Paul fortsatte att förnya. I början av 70-talet övertygade han Gibson att marknadsföra en ny version av sin elgitarr baserad på den han själv använde för sina konserter. Den var mindre störningsbenägen och kunde använda längre trådar, men Pauls elgitarr lät därmed renare i tonen, utan den äldre teknikens "rock-n-roll" känsla. Hans förstärkare var förbättrad av nästan tjugo års framsteg inom elektroniken, och kunde inte användas med Fender- och Marshallförstärkarna. Marshall-förstärkare från 60-talet använde fortfarande vakuumrör!

Försäljningen misslyckades därför. Men "rock-n-roll" känslan, det orena ljudet, berodde på att den teknik som användes före Pauls nya gitarr var så mycket sämre. I dag tillverkas elgitarrer som är mindre avancerade än Pauls 70-tals konstruktion. Les Paul lät sig inte nedslås, och fast han börjar bli till åren kommen (han är född 1915), så spelar han än i dag på en jazzklubb i New York en gång i veckan.

Innovationer sker. Gibson arbetar med ett nytt system som kallas MaGIC (Media-accelerated Global Information Carrier), för att skapa en ljud- och videokabelstandard för elektriska musikinstrument, konserter, inspelningsstudios samt hemmet. De första MaGIC-gitarrerna är Les Paul-gitarrer med en "hexafonisk" pickup. Den kallas så för att den separerar outputen från gitarrens sex strängar, snarare än lägger ihop den. Var och en av de sex strängarna kan kopplas till en separat förstärkare, och en MaGIC-gitarr kan styra en synt. Den kan kopplas till scenens ljussättning, där varje sträng utlöser en ljus- eller bildeffekt. Med rätt sorts hård- och mjukvara kopplas den direkt till en dator för att spela in musik digitalt. Denna tekniska utveckling skulle kunna ge nya impulser för gitarrspelet och musikens innehåll.

MaGIC är dock kanske inte så ny och innovativ som man kan tro. Det japanska företaget Roland har tillverkat syntar som styrs av elgitarrer sedan tidigt 70-tal. Trots tekniska problem, har utvecklingen gått framåt. I dag finns t.o.m. möjligheten att spela simulationer av elgitarrer på synt, med samma ljud som från 60-tals förstärkare.

Tyvärr kommer nog innovationerna att falla på sin viktigaste komponent: musikern. Elgitarristen har länge setts som musikens närmast dionysiska förgrundsgestalt, en ständig utforskare av gränser, men som nuförtiden är konservativ, nostalgisk och förlitar sig på äldre teknik. Åtminstone i sitt instrumentval, vilket är en stor kontrast till den annars så förändliga tekniken i musikstudion.

Det finns annan teknik som skulle kunna vara mer avancerad men som behållts på en äldre nivå: Harley Davidsons motorcyklar är 50-tals teknik, likaså Zippo-tändaren. Allt för att bevara en viss attityd från den tid man vill identifiera sig med, men vars anda av förändring och uppbrott från det traditionella man inte riktigt förstår.

Det är lätt att bli retrospektiv även i sin musik, när man eftersträvar att instrument och inspelningsteknik skall vara så lika som möjligt ett gammalt ideal. Det är ingen slump att vi de senaste åren har sett framgångar för musiker som låtit exakt som gamla 60- och 70-tals band.

Vi tvingas inte att använda ny teknik, tvärtom kan vi i hög grad påverka vilken teknik som antas. Bara vi vet vad vi gör, ny teknik ger också nya impulser för framförande och innehåll. Vill man överträffa Claptons och Hendrix musik får man nog också ta till sig en annan viktig del av deras konstnärliga skapande: deras förståelse och experimenterande med tekniken.

Då kan man, som dem, ta sig ut från jättars skugga.