Online juridik och nätneutralitet

Idag ser vi en rätt lågmälda diskussion kring nätneutralitet. Det kan bero på att det är svårt att diskutera juridik online. Fast för att kunna se den sprängkraften så behövs inte bara kunskap utan ett ideologiskt tänkande, och där är visionärens plats. Läs mer av det jag skrivit på Skiften, i Den visionära striden kring EULA.

Presentation Hett, platt och trångt

Den 5 november så ledde jag ett intressant samtal hos Voltaire Publishing mellan Sofia Arkelsten, Anders Ygeman och Rolf Hasselström kring den nyligen utgivna boken Hett, platt och trångt av Thomas Friedman.

Blodets pest

Med allvarlig stämma drog Sighsten Herrgård en av de många vitsar som gick om honom; vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo, det är därför att han snart skall gå bort. Det vi är rädda för, det skämtar vi om. Ta reda på fakta istället!

Första december är Världsaidsdagen. Kulturmagasinet Voltaire uppmärksammar den med min artikel Blodets pest.

För en bättre e-demokrati

Jag intervjuas av Calle Fleur i nyhetsmagasinet Fokus i Odells digitala broar den 20 november 2009.

En del lärdomar från andra länders arbete med e-förvaltning har jag samlat i min skrift om E-demokrati.

Kan växter kommunicera?

Kan växter kommunicera? För tjugo år sedan hade inte vetenskapen tagit riktigt seriöst på frågan om växters socialitet. Ny forskning visar att växter kan ha ett socialt liv, känna igen sina släktingar och motarbeta främlingar. Jag skriver mer i Vetenskap Voltaire.

Så fungerar hjärnan

I Vetenskap Voltaire berättar jag om några nya rön kring hjärnan. Hur mycket av vår kunskap är gamla hjärnspöken?

IT-forskare: vill inte släppa makten

Jag intervjuas av Bertholof Brännström tillsammans med Lars Ilshammar i Västerbottens-Kuriren den 25 september 2009, sidan 11 (ej online) i artikeln It-forskare: vill inte släppa makten.

Intervjun handlar om den rankning som SKL gjort av e-förvaltningen bland Sveriges kommuner, och där jag tar upp tankegångar från min skrift om e-demokrati för Arvid Lindmans 60-års fond.

2012 en filmkatastrof

Jag skriver i Vetenskap Voltaire om filmen 2012 och den förutsägelse som mayaindianerna sägs ha gjort om världens undergång. Är den nya eonen nära?

Jordlika planeter fler än väntat

I Vetenskap Voltaire skriver jag om att forskningen har upptäckt fler jordlika planeter än tidigare trott. Särskilt superjordar verkar vara vanliga.

Genmodifierat+ekologiskt=sant

Jag skriver i Aftonbladet den 17 oktober 2008 om att Genmodifierat+ekologiskt=sant.

Rymden är för alla

Jag skriver i Aftonbladet den 7 december 2006 att Rymden är för alla.

Dags för krig mot error

Jag och Oscar Swartz skriver den 15 juli 2005 i Aftonbladet om det är Dags för krig mot error.

Världssvält på 1,2 miljarder människor

I Vetenskap Voltaire uppmärksammar jag att FAO börjar sin kongress om världshungern och matsäkerhet i Rom idag. Jacques Diouf säger att 1,2 miljarder människor svälter, vad beror svälten på? Jag undersöker skälen och tittar på några av lösningarna.

Tips: PhD Comics

Jag tipsar i Vetenskap Voltaire om serien PhD Comics, som handlar om forskarlivets vedermödor.

Hans Rosling, Power Point för en bättre värld

Finns det något som kan kallas en faktabaserad världsbild? Hans Rosling, professor på Karolinska utmanade med stiftelsen Gapminder världens syn på statistik och hur den kan användas. Ofta har Hans Rosling setts som bara en skönmålare, men bakom Power Point presentationen ryms intressanta tankar om världsläget. Säger fakta och siffror oss något om vilka åtgärder som bör användas? Läs mer om Hans Rosling och Gapminder i Vetenskap Voltaire

Mikrogrisen ett bra husdjur?

I Vetenskap Voltaire skriver jag om husdjur och nya framavlade raser. För några år sedan var minigrisen ett trendigt och populärt husdjur, nu kommer mikrogrisen endast 35 centimeter hög i manken. Är mikrogrisen ett bra husdjur för allergiker? Hur skapas den här typen av extrema husdjur?

Sluta freaka ut på Ayn Rand!

En ny inomborgerlig strid om Ayn Rand, rasar sedan Johan Wennström på Svenska Dagbladet skrivit att Atlas Shrugged är som böckerna från Dan Brown.

Som vanligt säger en bild mer än tusen ord Peter Bagge som tecknar i Reason magazine Will everyone please stop freaking out over Ayn Rand? Peter Bagge summerar mycket av min upplevelse kring Atlas Shrugged, hon ger ett passionerat och tänkvärt försvar för individuell frihet men Ayn Rand överdriver och överdramatiserar sin poäng. Rand känns ganska så moralistisk och självrättfärdig. Jag kände uppskattande igen Rands litterära förebilder i den klassiska romantiska romanen med Fjodor Dostojevski och Victor Hugo, men förundrades även av att hon skrivit en företagsekonomi enligt Friedrich Nietzsche, snarare än den myllrande marknad som Adam Smith beskrev. Det stärker oron kring bilden av marknadsekonomi som en elitverksamhet.

Ändå freakar alla på Ayn Rand, och Bagge beskriver det känslostormande bemötandet av Ayn Rand i samhället (fast i mindre utsträckning i Sverige). Peter Bagges svar om rigiditeten i objektivismen som provokation för de häftiga reaktionerna har en poäng. Jag kan också rekommendera It usually begins with Ayn Rand av Jerome Tucille, även om bokens innehåll pekar på att undertiteln skulle kunna vara ... and it often ends with her too. Detta för att objektivismen ofta var det första mötet med filosofi och politik överhuvudtaget, för hennes unga läsare. När man sedan står i talarstolen är det svårt att dra en rak linje från citat av Dagny Taggart och John Galt till den praktiska politiken. Alla politiska idéer har skillnader mellan det politiskt möjliga och det politisk önskvärda, men vissa gör det svårare att tänka gradvist. Då blev de lite för besvikna på alla frihetliga idéer och vandrade samma väg som Hillary Clinton och Alan Greenspan.

För att vara rättvis mot Ayn Rand gäller det att se på hennes samtid. Mitten av 1900-talet var de stora allomfattande filosofiska systemens tid. Den klassiska marxismen hade ännu inte riktigt angrips av att 60-talet filosoferade med hammaren, Jean-Paul Sartre hade börjat bygga upp sin existensialism. Därför låg det nära till hands att även den klassiska liberalismen återuppstod i en lika systematisk version, som kunde erbjuda den kontinentala filosofins visshet. Allting följer från människans natur eller definitionen av frihet. Det liberala samhället är inte något relativt, antingen så har vi ett frihetligt samhälle nu, eller så har vi det inte. Det finns inga gradskillnader mellan mat och gift, även om toxikologerna säger annorlunda. Antingen går USA segrande ur kalla kriget, eller så gör Sovjetunionen det.

För mer om den tiden, stämningarna och deduktiva ahistoriska tankesystem läs antologin Vi trodde på kommunismen av bl.a. Arthur Koestler, Ignazio Silone och André Gide.

Litterärt är Ayn Rands böcker intressanta, och för den delen spännande som en modern thriller, om än tunglästa. Filosofiskt inspirerande, de visar på att en bättre värld är möjlig. Men praktiskt landar det ofta i isoleringen i Galt’s klyfta, likaväl som marxisterna landade i det klasslösa samhället någongång i framtiden.

Filosofi är inte en fotbollsmatch, som man freakar ut på. Det finns intressanta tankegångar att hämta från många håll för att kunna tänka själv. Och som Bagge skriver, Rand förespråkade aldrig våld och tvång som metod, vilket många av hennes motståndare gjorde.

Kaffe skyddar mot cancer

Skyddar kaffe mot cancer? Det säger några studier jag granska på Vetenskap Voltaire, och får fram en del positiva resultat för skydd mot tjocktarmscancer och levercancer. Hur skall forskningen tolkas? Senast på 80-talet sades kaffe ligga bakom bukspottskörtelcancer.

Organiska lysdioder ersätter glödlampan

Jag skriver om Glödlampans ersättare i Vetenskap Voltaire. Kan det bli organiska lysdioder som erästter glödlampor och lågenergilampor? Nya upptäckter från ett koreanskt/spanskt forskartema tyder på det.

Från Gordon Gekko till en ny finanssektor

Jag skriver vidare på temat bank och finans 2.0 på bloggen Skiften med Från Gordon Gekko till en ny finanssektor.

Går det att bygga om finanssystemet och ändra incitamenten med en ny arkitektur? We rebuild finance?

Digital fabrikation, fabbning, är framtidens produktion

Jag skriver om fabbning, framtidens digitala produktion, på Vetenskap Voltaire.

Nästa kulturminister bör befria de döda

Jag skriver artikeln Nästa kulturminister bör befria de döda med Daniel Johansson i Expressen den 19 oktober 2006

EU:s makt måste rullas tillbaka

Jag skriver artikeln EU:s makt måste rullas tillbaka tillsammans med ett stort antal opinionsbildare i Expressen den 14 april 2007

När censureras Wikipedia?

Jag skriver artikeln När censureras Wikipedia? i Expressen den 2 december 2007

Vi hade mått bättre om vi druckit som skottar

Jag skriver artikeln Vi hade mått bättre om vi druckit som skottar i Expressen den 23 juni 2008

Personligt ansvar gör dig smal

Jag skriver artikeln Personligt ansvar gör dig smal på Svenska Dagbladet Brännpunkt den 26 juli 2004

Flumskolan måste försvaras

Jag skriver artikeln Flumskolan måste försvaras på Svenska Dagbladet Brännpunkt den 2 juli 2005

Gör hela Stockholm trådlöst

Jag skriver artikeln Gör hela Stockholm trådlöst på Svenska Dagbladet Brännpunkt den 30 augusti 2005

Skatt på fildelning är ett steg tillbaka

Jag skriver artikeln Skatt på fildelning är ett steg tillbaka med Oscar Swartz på Svenska Dagbladet Brännpunkt den 9 juni 2006

Straffa syndare eller hjälpa människor

Straffa syndare eller hjälpa människor? Skadereducering, det okända alternativet

Vilket synsätt skall samhället inta mot människor som riskerar den egna hälsan? Ska de straffas eller hjälpas?

Förbud betyder inte att bruket, och därmed skadeverkningarna, av alkohol, narkotika och tobak försvinner.

Kan man öka respekten för individens integritet och uppnå bättre resultat ur folkhälsosynvinkel genom ett alternativ till förbud?

I boken ger debattörer och forskare en introduktion till skadereduceringsmodellen. De beskriver dess användning för att lindra skador av alkohol- och narkotikakonsumtion och tobaksrökning.

Modellen för skadereducering har väckt internationell framgång och uppmärksamhet, och diskuteras inom FN och EU.

Media

Sverige hatar sina knarkare Nyheter24 28 april 2009

Metadonpatientföreningen

Sunt förnuft är bättre än straff Expressen 16 maj 2009

Tobak & Mer, nummer 3, 2009

BTJ-häftet 09115166

... lättläst, trevlig layout och relevant läsning för den drogpolitiskt intresserade

Svensk Linje nummer 2, 2009

Boksajter

BOD International, Adlibris, Kulturbutiken, Bokus, CDon.com

Föreläsningar, samtal och debatter

Sveriges Radio Kvällspasset P3 den 5 maj 2009

Debatt med Björn Fries SVT Gomorron Sverige den 17 juli 2009

Debatt på Wenner-Gren Center den 20 maj med Waldemar Ingdahl, Louise Persson, Sonja Wallbom och Björn Fries.

Teaser ur dokumentären Jazztobak eller Dödsdrog

Waldemar Ingdahl talade om boken Straffa syndare eller hjälpa människor på en konferens om folkhälsa anordnad av Fria Moderata Studentförbudent den 5 december 2009.

Avskaffa tullarna på mediciner och sjukvårdsmateriel

Jag skriver om att Avskaffa tullarna på mediciner och sjukvårdsmateriel i tidningen Läkemedelsvärlden den 31 augusti 2006.

Higgsbosonen och LHC

I Vetenskap Voltaire tar jag upp den senaste tidens debatt kring Higgsbosonen, Large Hadron Collider på CERN och teoretisk fysik.

Risken och massvaccineringen

Det har skett en sammanblandning i debatten om svininfluensan, där skepsis mot massvaccineringen blandas ihop med skepsis mot vaccinet. Vad orsakade problemen kring vaccineringen mot den nya influensan? Bör du vaccinera dig? Hur ser det ut för riskgrupperna? Jag undersöker vaccinet, riskgrupperna och konspirationsteorierna på Vetenskap Voltaire.

Bank och finans 2.0

Ett hinder för att få igång ekonomin är finansväsendets hjärtinfarkt. Krisen blottlägger strukturella problem, vad utgör finans 2.0? På Skiften undersöker jag nya tankar kring bank och finans.

Så löser vi världens vattenbrist

Jag skriver om Lifesaver System på Vetenskap Voltaire, en enkel teknik för att filtrera vatten. En riktigt spännande del av idén är att den ger sig på tanken att hjälp sker bäst med att flytta alla flyktingar och nödlidande till ett centralt läger. Då blir det ju brist på resurser och sjukdomar sprids, så varför inte inrikta hjälpen mer att ske där folk befinner sig i görligaste mån?

E-demokrati på rätt sätt

Jag skriver rapporten E-demokrati genom ett stipendium från Arvid Lindmans 60-års fond.

Skriften E-demokrati kan laddas ned som pdf-fil.

Användningen av IT i demokrati och förvaltning har stor potential att kunna stärka medborgarnas möjligheter att delta och tillvara ta sina rättigheter.

Den första introduktionen i Sverige av e-rådslag och direkt e-demokrati i slutet på 90-talet fungerade inte väl. I utlandet har fokus skiftats till att förvaltningens tillgänglighet kan förbättras för medborgarna, så att de själva kan bemäktiga sig med IT. Exempel ges bl.a. från Estland, Storbritannien, Malaysia och Danmark.

Chattrum, bloggar, namninsamlingar på nätet uppstod spontant och kopplar till den sociala samverkan på nätet. På det sätt denna samverkan skapade en naturlig nätkultur, kan e-förvaltning skapa en naturlig grund för e-demokrati. Vanan är viktig för att ge utrymme åt det samarbete som de sociala medierna utför i e-demokratin.

Media

Barometern E-demokrati som inte blir som Babels e-torn den 25 februari 2009

Dagens samhälle E-förvaltning är en social fråga den 4 juni 2009

Västerbottens-Kuriren IT-forskare: vill inte släppa makten den 25 september 2009

Liberal Debatt Öppna upp med e-förvaltningen nummer 5/2009

Nyhetsmagasinet Fokus Odells digitala broar den 20 november 2009

Om fotografering

Jag skriver om fotografering på Skiften, utifrån tankar av Susan Sontag, Roland Barthes och Jean Baudrillard. Vad är sanning och objektivitet i eran för Photoshop?

Het, platt och trång frukost

Jag presenterar boken Hett, platt och trångt av Thomas L. Friedman den 5 november kl. 08.00-10.00 på So Stockholm, Jussi Björlings allé 5 i Kungsträdgården.

Sedan debatterar jag klimat och miljö med

Sofia Arkelsten (m)- Riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson för Moderaterna.

Anders Ygeman (s)- Riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Sedan 2006 ordförande i Miljö- och jordbruksutskottet.

Rolf Hasselström- Koncernchef och VD för det börsnoterade miljöteknikföretaget Opcon.

Maila senast den 3 november på info(at)voltairepublishing.se för att komma

Invandring och främlingsfientlighet

Är främlingsfientligheten utbredd? Jag undrar det, även om många talar om att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen i valet 2010.

Det främsta skälet att främlingsfientlighet ses som en stark samtidsföreteelse (det är något annat än att den är spridd) är att den kommer med i en offerkultur som nu spritt sig. Det finns många grupper, även människor som definierar sig som svenskar, som känner sig förfördelade.

Den brittiske författaren Kenan Malik diskuterade detta som en effekt av mångkulturen. Även rasister är en kränkt minoritet, och måste visa upp sig med oförrätter som gjorts mot dem. Det behövs en rätt att få välja vem man är, att inte bli kategoriserad utifrån och framförallt inte av välmenande myndigheter.

Det vore skrämmande om sd kommer in i riksdagen, men om sd lyckas med så blir det andra skäl än de själva tror, som sagt.

Politiseringen av naturvetenskapen?

Samhället och naturvetenskapen har alltid påverkat varandra intimt, men något har förändrats på senare tid. Det märks inte minst efter att ha läst den välskrivna essäboken Politicizing Science- The Alchemy of Policymaking (redaktör Michael Gough) från Hoover Institution/Stanford University, skriven av tolv forskare vars karriärer påverkades när deras vetenskapliga gärning kom i konflikt med förhärskande politiska ståndpunkter.

Det är ofta svårt för sund vetenskap att ligga till grund för politiska beslut menar de, då samhället genomsyras av olika politiska särintressen, och det finns en vetenskaplig okunnighet hos både lagstiftare och allmänhet.

Essäerna visar att konflikten mellan vetenskap och politik beror på att det i politiken ofta finns en tanke på att uppfattningar är lika med verklighet och fakta är förhandlingsbara, vilket lånar sig till felanvändning eller överbetoning av naturvetenskapliga rön för att gynna en viss politik. Det medför att resurser och forskningstid tas från relevant forskning, onödiga regleringar införs, viktiga tillämpningar inte kan utföras- samt att inflytande och trovärdighet ges till de forskare som är mindre nogräknade. Särskilt farligt blir det när man ser det som möjligt att enkelt härleda en specifik politik ur naturvetenskapliga analyser.

Genom hela boken löper försiktighetsprincipen som en röd tråd. Den kan vara bra för att medvetandegöra forskare om de möjliga konsekvenser ett handlande kan få och principen manar till försiktighet i hur man applicerar nya rön. Men om man inte tar rationell riskanalys och riskhantering på allvar, så används lätt principen bara till att avfärda allt nytt som för riskabelt.

Fysikern William Happer tar upp kall fusion i sin essä, en händelse som blev starkt politiserad för att stödja en förmodad upptäckt som antogs lösa alla energiproblem. Han jämför detta med hur den sovjetiske forskaren Trofim Lysenko vidhöll att ärftlighet berodde på miljö istället för gener. Både hypotesen om kall fusion och Lysenkos teser föll vid en falsifiering. Kall fusion kunde då trots allt avfärdas i väst, men lysenkoismen vidhölls i Sovjet då den var korrekt för etablissemangets politiska syften. När hypoteser och påståenden är precisa och kan testas, menar Happer, kan en fri forskning sanera sig själv. Men när dessa inte är det, som med vår tids oerhört komplexa frågor (exempelvis koldioxidutsläppens påverkan på klimatet, eller radioaktiv strålnings-, kemikaliers-, och genmodifierade grödors påverkan på människa och miljö) samtidigt som risker eller möjliga fördelar uppfattas som stora, så politiseras naturvetenskapen lättare.

Henry Miller, tidigare verksam vid amerikanska Food and Drug Administration (FDA) pekar på hur byråkrater och stora företag ofta kan samverka för att politisera forskningsresultat. Byråkrater finner gärna fler problem, som kan leda till fler regleringar, då detta utökar deras inflytande och anslag. Stora företag har resurserna för att klara en höjning av omkostnader för forskning, utveckling, säkerhet och utökat administrativt arbete, vilket deras mindre konkurrenter inte har och därför drivs bort från marknaden genom dessa höjda affärsomkostnader. Miller noterar att byråkrater och storföretag, genom dessa mekanismer, på senare tid också har kommit närmare aktivistiska grupper som är motståndare till vetenskap och teknik för att kunna få ytterligare ammunition till sina regleringsagendor.

Ingenjören Joseph Martino pekar på fall då statliga myndigheter medvetet valde ut passande data, misstolkade observationer och påverkade experiment för att uppnå önskade resultat. Martino anser självklart inte att vi alltid skall misstro forskning bedriven av statliga myndigheter, men att all forskning, vare sig den bedrivs av myndigheter, universitet, företag eller miljöorganisationer bör bemötas av en hälsosam skepsis.

Biokemisten Stephen Safe studerar forskningsresultaten kring endokrina disruptorer. Det har länge diskuterats om vilken påverkan som utsläpp av små mängder av kemikalier med hormonet östrogen har haft på människors hälsa. Safe anser att vi har diskuterat ämnet för länge. Det finns inte längre i den politiserade debatten några incitament för att sätta punkt och säga att något är tillräckligt säkert, utan även små risker skall numer undersökas om och om igen. Det är riskabelt, menar Safe, då det tar viktiga resurser från forskning om andra mer angelägna vetenskapliga problem.

Genetikern Bruce Ames, från National Academy of Sciences NAS, och cancerforskaren Lois Swirsky Gold kritiserar dagens överreglering av kemikalier då regleringar ger små hälsovinster för hela befolkningen. Särskilt den vikt som har getts för reglering av och forskning på cancerogena ämnen visar att det går mode i vad som anses vara stora miljöfaror. En sidoeffekt blir att forskare på relaterade fält beskriver sin forskning i termer av just den miljöfara som är på modet, vilket innbär att fältet kan spädas ut.

Fysikern Bernard Cohen arbetade på 70-talet med att sprida acceptans för kärnkraften hos allmänheten. Det gick inte så bra, kärnkraftsmotståndarna kunde alltid räkna med massmediernas trogna stöd, särskilt genom att dessa inte satte riskerna hos kärnkraften i perspektiv med risker i vardagslivet. Människor bedömmer näraliggande risker i vardagen som mindre farliga, vilket gör att människor anser att bilkörning och rökning är säkrare än kärnkraft, men obekanta faror säljer lösnummer. Därför kunde kärnkraftsmotståndarna lugnt sikta in sig på att enbart beskriva risker och faror, utan att ta på sig ansvaret att göra avvägningar eller beskriva hur samhället skulle klara sig utan kärnkraftens fördelar. Om man bara stängde kärnkraftverken skulle alla problem vara lösta.

Klimatforskaren Patrick Michaels varnar för hur politiska hänsyn kan komma in redan i valet av hur man skall ställa upp sina vetenskapliga modeller och vilka data som betonas.

Biologen Michael Gough beskriver hur urvalet av forskare till olika kommittéer kan politiseras. Gough beskriver exempelvis hur amerikanska Environment Protection Agency (EPA) år 1990 kom fram till att det inte fanns övertygande skador av Agent Orange på veteranerna från Vietnamkriget. Kongressen, som länge stött veteranernas krav, gav the Insitute of Medicine (IOM) i uppdrag att gå igenom EPA:s data. Men IOM:s kommitté uteslöt alla de forskare som tagit ställning i den vetenskapliga debatten. De flesta av världens främsta forskare på området hade dock ställt sig bakom EPA:s studie. Kongressen fick, inte oväntat, sina önskade forskningsresultat från IOM till stöd för Agent Oranges skador på veteranerna.

Det läsvärda svenska bidraget ges av Robert Nilsson, en toxikolog som har verkat vid Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen, och som länge varit kritisk till Sveriges extrema tolkning av försiktighetsprincipen och rigida regleringar av kemikalier. Nilsson varnar för att statsmakten på senare tid har skaffat sig ett stort inflytande över forskarsamhällets problemformulering och teoribildning genom finansieringen. Provokativt pekar han på att naturvetarna anpassar sig till de fält som har forskningsanslag, och söker finna effekter och forskningsresultat inom givna ramar, för att fortsätta få anslag. Därför har naturvetarna tappat i status i samhället, i slutändan vet politikerna ändå att forskarna kommer att anpassa sig till politiken. Exempel Nilsson ger är att många av dagens detaljregleringar angående cancerogener och andra kemikalier har drivits fram av tjänstemän utifrån politiska hänsyn, och att dåvarande miljöminister Anna Lindh 1997 sade att hon satte högre tilltro till Greenpeace i frågan om PVC:s skadliga effekter än till Kungliga Vetenskapsakademin.

Kemisten Roger Bate skriver om farorna med att rakt av överföra miljöstandarder som antagits av i-länder till u-länderna. Han fokuserar sig särskilt på frågan om DDT; hur förbudet mot insektsgiftet ledde till malarians återkomst i Afrika, och hur politiska påtryckningar såg till att det inte återtogs i bruk mot malariamyggan tills helt nyligen, men då hade redan många människor insjuknat och dött.

Klimatforskaren Fred Singer berättar om de mycket hårda politiska påtryckningar han fick att stryka en kollega ur en vetenskaplig rapport, när denne uttryckte att den vetenskapliga grunden för global uppvärmning var otillräcklig för att motivera snabba och vittgående politiska åtgärder. Singers essä väcker frågor om hur konsensusdrivna rådgivande paneler arbetar, och pekar på att rekommendationer från dessa tyvärr kan vara mer grundade på sociala och politiska hänsyn än sund vetenskap. Singer tar också upp hur USA:s dåvarande vice-president Al Gore försökte misskreditera hans forskning genom att försöka få TV att undersöka varifrån Singer fick sina forskningsmedel. Singer påpekar att i dag tillåts många debatter om vetenskap bli ofokuserade, genom att man övergår till en föga produktiv metadebatt om vem som får anslag av vem, vem som har rätt att yttra sig i debatten, vem som i själva verket företräder vilka intressen, eller vad den och den menar egentligen. Själva forskningsdebatten försvinner långt ut i periferin.

Essäförfattarna uppmanar ofta naturvetare att mer aktivt delta i den politiska debatten, för att lösa problemet med politiseringen. Det är kanske en lite väl from förhoppning. Det tar mycket tid och arbete att nå långt i sin disciplin, att också ha tillfälle och kunskap för att delta i samhällsdebatten är få forskare förunnat.

Ett annat skäl till att forskarna tystnat i mycket av samhällsdebatten beror på något mer allvarligt, som författarna inte tar upp i tillräckligt hög grad. I den professionella roll som forskarna ofta företräder i debatten måste åsikterna vara väl underbyggda och alla eventuella osäkerheter måste påpekas. Men den vetenskapliga argumentationen kan dels inte bemöta icke faktabaserade frågor och invändningar, dels framstår forskaren som osäker, när hon påtalar- i stället för att kringgå- den osäkerhet som finns i resonemang och fakta. Då blir det ofta de forskare som vågar ta steget utanför sin forskarroll som får ett oproportionerligt genomslag i debatten, på gott och ont. För fakta framkommer inte såsmåningom i samhällsdebatten, vilket många forskare tycks tro. Det kräver ett aktivt debatterande från forskarna, men från andra premisser.

Bokens författare är ibland för inriktade på situationen i sin egen disciplin utan att riktigt fånga helhetsbilden, men man bör betänka att författarnas steg i denna riktning är rätt stort. Många inom det vetenskapliga samfundet har inte uppmärksammat problematiken än i dag.

Ofta så tar författarna upp medierna, problematiken kring mediesituationen och att dessa borde balansera debatten och återge forskningens positioner tydligare. Men även vetenskapsjournalister har svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än traditionell vetenskapsjournalistik. Snarast tjänar vetenskapsjournalisterna på att politisera vetenskapen. Detta då vetenskapsjournalistiken har mist mycket av sin status den senaste tiden, men genom en politisering av vetenskapsdebatten så kan vetenskapsjournalisten träda in i en mer respekterad roll- nämligen som politisk kommentator. Detta är riskabelt, då politiker och beslutsfattare mer och mer får sin omvärldsanalys från medierna. En artikel i en kvällstidning kan innebära mer för samhällsdebatten än 10 år av forskningsarbete.

Inte blir det bättre av att naturvetenskapen nästintill är eliminerad från kulturdebatten, detta i en tid då naturvetenskapen mer än någonsin påverkar människans livssituation och ställer de viktiga existensiella frågorna.

Politicizing science rör ett kontroversiellt tema, och fungerar som ett viktigt inlägg, och tar iallafall en hel del steg i rätt riktning för att väcka debatten om naturvetenskapens självständighet. Boken är läsvärd och kan rekommenderas även till lekmannen, då den ger en god introduktion till många politiska frågeställningar och stridslinjer inom naturvetenskaperna. Kanske kan boken starta en välbehövlig bredare debatt även utanför forskningen och politiken om vilken roll naturvetenskapen bör ha.

Propaganda: sokrater mot sofister

Redan de gamla grekerna debatterade frågan om hur man ska kommunicera sina åsikter och ställningstaganden till andra människor och förändra deras attityder.

Sofisten Protagoras hävdade att människan är alltings mått, medan filosofen Sokrates hävdade att det finns allmängiltiga normer och sanningar som människan borde eftersträva. Sokrates kritiserade sofisterna för att de tog betalt för att filosofera och ge råd om retorik och statskonst, vilket han ansåg korrumperade tänkandet i samhället, och gav det andra mål än att sträva efter sanningen.

Det var också en konflikt om metod. Skulle man koncentrera sig på det som var möjligt att föra fram i samtidens debattklimat, eller skulle man sträva efter de eviga sanningarna och förändra samhället i riktning mot dessa?

Martin Borgs, som arbetat på PR-byrån Hill & Knowlton, utkom med en bok som sätter fingret på denna uråldriga fråga, Propaganda: så påverkas du på förlaget Atlas, och visar att den är aktuell även i vår samtid.

Boken är välskriven, på ett klart och rappt språk, och är mycket intressant att läsa. Inte bara för den som vill förstå hur PR-branschen ser ut och hur PR-arbete bedrivs, men även för den som ser opinionsarbetet från en långsiktig synvinkel.

Martin Borgs ger konkreta och goda råd om hur man ska bedriva ett kommunikationsarbete i dagens samhälle, oavsett om man vill förespråka vegetarianism, buddhism, marxism-leninism, liberalism, att rädda stadsbiblioteket undan nedläggning eller förbättrat affärsklimat för den kemiska industrin. Författaren beskriver ingående hur olika opinionsbildningskampanjer sett ut i vår samtid, och redogör för hur PR-byråernas arbete har blivit så accepterat i det offentliga samtalet.

Det är en positiv utveckling, menar Propaganda, som gör att fler kan komma fram i offentligheten. Här tar Borgs upp en viktig poäng, för egentligen har lobbying och PR-arbete funnits länge även i Sverige.

Den skillnad som funnits mot andra länder är att den doldes av den korporativistiska modellen och remissförfarandet. Särintressen som till exempel LO, TCO, SACO, SAF, Hyresgäströrelsen och IVA, hade länge en speciell ställning där man uppfattades som legitima intressen, som tillvaratog det allmänna bästa. I praktiken handlade det dock alltid om en sluten process dit endast somliga var inbjudna.

Borgs beskriver insatt hur dagens PR-bransch ser ut. Det är en ung bransch, som tog fart ordentligt för 10-15 år sedan, bestående av en ganska homogen grupp människor med tidigare erfarenhet från partipolitiken. Detta då politiken har blivit en mycket viktig faktor att ta hänsyn till i många företags och organisationers verksamhet.

Borgs ger vardagliga beskrivningar på hur lätt vi påverkas i våra åsikter av PR-arbetet, men ger inte riktigt svar på varför vissa idéer lyckas påverka oss och andra inte. Propaganda är i slutändan bara en megafon. Megafonen gör att man hörs, men vad ska sägas i den, och kan det budskapet få gehör? I dag så missar många just denna långsiktiga sida av kommunikationsarbetet. De framgångar som vinns med det pragmatiska synsättet, tenderar att vara sårbara i det långa loppet. Opinionens grundsyn i en fråga har inte förändrats och snart så kommer man hamna i en liknande situation igen. Vilket är anledningen till att så mycket av PR-branschens arbete kretsar kring krishantering nuförtiden, många formas av opinionen snarare än formar den.

Strategiskt kommunikationsarbete kräver mycket; framförallt måste man känna sina egna värden och vad man vill förändra samhället till, och utifrån detta finna en pragmatisk väg.

Borgs behandlar detta strategiska arbete i ett av bokens kapitel, och anser att ett av branschens problem är att många kunder inte förstår arbetets svårighet, osäkerhet och de krav på engagemang som ställs på uppdragsgivaren själv. Ofta tror uppdragsgivaren att PR-konsulten är en alkemist (med författarens ord) som i en handvändning kan förändra opinionens eller politikernas åsikter. Den strategiska opinionsbildningen i Sverige har ofta hamnat långt upp i elfenbenstornet, och varit kopplad till ett fåtal intressen i samhället. Det taktiska kommunikationsarbetet har därför varit mycket tydligare i sina resultat, och kommit att helt dominera scenen. Vilket just har invaggat många uppdragsgivare i tron att PR-konsulter är offentlighetens alkemister. PR-branschens mest berömda nederlag, folkröstningen om EMU, förlorades därför att man hade en uppdragsgivare som trodde att hundratals miljoner kronor i en månadslång kampanj skulle kunna kompensera åratals brist på opinionsbildning.

Bokens författare förstår mycket väl den ovan beskrivna problematiken, men tyvärr faller han också ned i den Sverige så vanliga handlingsmystiken i kapitlet Handling är effektiv kommunikation. Det är recensentens erfarenhet, när han undersökt tankar hos olika medarbetare på PR-byråer, att man hyser en beundran för aktivistiska grupper. Man uppfattar det som att dessa, åstadkommer en mer autentisk- och därmed mer slagkraftig kommunikation av sina värden än en PR-firma någonsin kan. Där tar de miste.

Redan 68-vänstern uppmärksammade att aktivismens spontanitet lätt ledde till som kallades strukturlöshetens tyranni. Den informella strukturen är sällan tillräckligt förbunden eller i beröring med befolkningen för att agera effektivt. Därför skapar rörelserna mycket aktivitet under en begränsad tidsperiod, men små resultat. Spontaniteten i aktivismen frikopplar den från sin ideologiska medvetenhet. Denna begränsade strategi gör att verksamheten förblir lokal, lätt blir den rena samvaron inom gruppen ett självändamål, och man blir sårbar för yttre påverkan. Isolerade vänkretsar förändrar inte samhället.

Talang och engagemang är viktigare än status och pengar, påpekar Borgs, och det har han helt rätt i. Problemet är att status och pengar inte är oviktiga. Därför är organisation och en klar medvetenhet över vilka mål man vill uppnå långsiktigt med sin kommunikation nödvändiga.

Detta saknas i dagens Sverige, där folkrörelserna blivit pyramider utan bas (underhållna av bidrag)- eller snabbt ihopfallande grupper utsatta för strukturlöshetens tyranni. Då många människor saknar skolningen man fick från dessa strukturer har många svårt för att kunna fokusera sin talang och sitt engagemang. I slutändan överlevde Hill & Knowlton Attac-rörelsen.

Sofistens och sokratens tillvägagångssätt är kompletterande delar i hur man bedriver ett kommunikationsarbete. Både taktik och strategi krävs för att framgångsrikt kunna förändra samhället. Propaganda ger en utmärkt beskrivning av opinionsbildningens taktik, och rekommenderas där helhjärtat, men i längden så vinner god strategi.

Det blev ju till slut Sokrates som formade grunden för vårt västerländska samhälle.

Kosmetika, vägen till evig ungdom?

Pernilla Wahlgren gör reklam för en kräm, men är kosmetika vägen till evig ungdom? Hur ser kosmetikaindustrins produkter ut och vad innehåller de? På Vetenskap Voltaire tittar jag in i vetenskapen bakom kosmetikan.

Är cloud computing säkert?

Cloud computing, det digitala molnet, är på allas läppar. Det är krisen som driver på antagandet av molnet. Fördelen är främst att kunna sänka kostnader, men hur förändrar molnet villkoren för säkerheten?

Jag undersöker cloud computing och säkerthet för Vetenskap Voltaire vid ett besök på konferensen SEC-T

Gratiskultur på gott och ont

Jag recenserar boken Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor redigerad av Per Strömbäck i Sundsvalls Tidning den 27 oktober 2009. Läs mer i Gratiskultur på gott och ont.

Fler valmöjligheter ger bättre hälsa- fri att välja experimentella läkemedel

Fler valmöjligheter ger bättre hälsa- fri att välja experimentella läkemedel

Fler valmöjligheter ger bättre hälsa- fri att välja experimentella läkemedel av Bartley J. Madden, med förord av nobelpristagaren Vernon Smith samt Waldemar Ingdahl.

Om du eller någon i din familj drabbades av en dödlig sjukdom, skulle du ta chansen att prova ett läkemedel som är under utveckling?

Om det rörde sig om smärtsam men inte dödlig sjukdom, skulle du ändå ta chansen då att pröva ett ännu inte godkänt läkemedel?

I dag får du inte välja. Endast läkemedel som genomgått alla tester hos läkemedelsverken får tillstånd att säljas, och det kan ta åratal innan en ny medicin blir godkänd.

I boken Fler möjligheter ger bättre hälsa beskriver Bartley J. Madden att lösningen ligger i att utforma ett parallellt system där patienterna och deras läkare skulle få friheten att välja mellan godkända läkemedel och läkemedel under utveckling.

Det handlar om att utforma ett system som ger patienter och läkare vilka besitter den relevanta kunskapen, större valfrihet utan att skada andra. Det här är en bok som kan läsas med behållning av alla. Den går bortom politiska etiketter, och bör läsas i den andan.

Vernon L. Smith, vinnare av Nobelpriset i ekonomi 2002

Media

I Hjärtat Rebell- Dick Erixon

The Pulse- Jacob Arfwedson

Kristdemokraten nummer 41, 2008

Läkemedelsvärlden nummer 2, 2009

Boksajter

BOD International, CDon.com, Adlibris, Bokus, Kulturbutiken, Tanum

Föreläsningar, samtal och debatter

Lansering på Wenner-Gren Center i Stockholm den 27 mars 2008

Föredrag hos Föreningen Heimdal och FMS Uppsala den 11 december 2008

Varför vill kvinnor ha sex?

Jag undersöker den evigt intressanta frågan om varför kvinnor vill ha sex i Vetenskap Voltaire, med utgångspunkt från en ny studie. Det visar sig påverka även smittmönter för HIV/ AIDS. Kan skälet verkligen vara så affärsmässigt och beräknande?

En applåd för Michael Moore

Michael Moore gör en ny film, Capitalism: A Love Story, som förtjänar en applåd även från liberaler.

Michael Moore skulle nog bli riktigt förvånad, men mycket i hans film är lätt hålla med om även från en liberal synvinkel.

Michal Moore gör rätt i att bli förbannad när de stora elefanterna sätter sig på vanligt folk.

Blir inte du förbannad på banker som spekulerar hejdlöst utan att bry sig om risker för spararna, finansdirektörerna som får miljarder av skattebetalarnas pengar för att täcka gigantiska kreditförluster, miljarder dollar till bilar som ingen vill köpa och alla oerhört mysiga kompisförhållanden mellan finanseliten och den politiska klassen?

Fast varför kommer de undan med det? Då blir jag bekymrad över hur filmen ger sig på kapitalismen, som Michael Moore blandar ihop med fri marknad.

Och jag kan inte riktigt klanka på Michael Moore för det. Det är samma sak han skulle få höra på handelshögskolan eller läsa i affärstidningen. Staten och kapitalet bör sitta i samma båt...

Visst, Michael Moore kunde läst på mer om en liberal syn, men hade han blivit så mycket klokare? Det är inte ovanligt att stöta på en vulgärkapitalistisk uppfattning (underligt lik vulgärmarxismen), att allt som händer inom dagens kapitalism är värt att försvara i den fria marknadens namn.

Att vara för fria marknader betyder inte att vara näringslivets kravlösa hejarklack, och Friedrich Hayek påpekade att de liberala idéerna lidit stor skada när de uppfattats som bara ett stöd för sakernas tillstånd.

När banken eller storföretaget gör vinst, och cheferna får ännu en rekordbonus, så är risken stor att det faktiskt sker genom att sko sig på dig. Via skattesedeln, via att fixa in en lagstiftning som hindrar konkurrens, genom att se till att kommunen tvångsinlöser din sommarstuga billigt åt dem, eller genom att se till att en viss sorts räntepolitik hålls.

Tyvärr är det vad marknadsekonomi betyder för många människor idag. Så även för Michael Moore. Jag undrar hur medveten han är om snedvridningarna? Han vet inte riktigt vad han vill ha istället för dagens ekonomi. Om nu bara president Barack Obama och andra politiker kunde vara lite snälla så skulle det väl gå bra?

När filmen hyllar arbetarägda företag, verkar den anta att dessa skulle gå på tvärs med idén om marknadsekonomi. Michael Moore vet nog inte om att skälet till att det finns så många ombudskapitalister och så få arbetarägda företag är hur skatter och regleringar ser ut. Det skulle kunna finnas fler sätt att organisera en ekonomisk verksamhet på än bara aktiebolag, men t.ex. kooperativ missgynnas för former som är lätta för förvaltningen att hantera.

Så landar filmen också i president Franklin D. Roosevelts rätt tomma förslag till att staten skall garantera hela välståndet (som aldrig blev av på 40-talet), men det är för att Capitalism: A Love Story jämför dagens inte särskilt perfekta situation med ett tänkt paradis. Vägen till dagens kris var belagd med just dessa goda avsikter.

Just därför att människor inte är starka och supersmarta övermänniskor som alltid gör rätt, så behövs friheten.

Jag tror att Michael Moores film är värd att se med positiva glasögon även för liberaler. Filmen spårar att något gått riktigt snett i dagens samhälle, och anar att det har något att göra med hur ekonomin är organiserad, men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Då det blir det gammal skåpmat Moore drar fram, för han har inget bättre.

Fast det skulle inte vara omöjligt, med Capitalism: A Love story i åtanke, att även Michael Moore skulle kunna övertygas om frihetens betydelse.

Skall du vaccinera dig mot svininfluensan?

Jag tar upp några tankar för och emot vaccinering mot den nya influensan på Vetenskap Voltaire. Hur sprids influensan? Är faran överdriven? Bör du vaccinera dig av solidariska skäl?

Kenan Malik och kränkthetens marknad

På Skiften diskuterar vi populism och Sverigedemokraterna den här veckan. Jag tar upp tankar från boken Från Fatwa till Jihad av Kenan Malik, om kränkthetens marknad.

Gratisjobb hotar demokratin

Thomas Engström skriver om den kreativa klassens gratisjobb i Fokus. Kruxet är att om Thomas Engström och andra fria debattörer säger nej, så kommer frågan att gå vidare till de som redan har sin försörjning på annat håll.

Det finns ett skäl till att pressavdelningar, PR-byråer och myndighetspersoner fått mer mediautrymme, och Engström pekar på det. Intressant att jämföra med hur journalisthögskolorna och mycket av samhällsdebatten annars är mycket upptagen av frågan, vem står bakom, cui bono?

Då blir det en koppling till att debattören i fråga står för en åsikt, bara för att någon uppdragsgivare tryckt en dusör i handen.

Vad är bra lösningar på problemet?

Hackern är vår tids schaman

Hackerns makt i informationssamhället är fruktad, för sin mystiska kunskap om hur maskinerna som är en allt viktigare del av våra liv styrs. En schaman i kontakt med datavärldens andar.

Följ med i Vetenskap Voltaire till den digitala tidsålderns mystiska vrå: konferensen SEC-T. Vad kan en hacker göra, och inte gör med ditt datasystem?

Behöver Systembolaget göra reklam?

Systembolaget gör återigen en annonskampanj för sin verksamhet, med hård kritik från Moderaternas rättspolitiske talesman, och tidigare ledamot i alkoholsortimentsnämnden, Henrik von Sydow. Henrik von Sydow kritiserar att statligt ägt företag lägger miljoner på att driva kampanj i en politisk fråga: alkoholmonopolets bevarande. Det är inte första gången Systembolaget gör så här, tidigare ville Systembolaget göra påstötningar på EU-kommissionen.

Som så ofta är det viktigt att känna till hela sin historia för att kunna kritisera, och förstå varför något är farligt. Istället för Systembolagets tillrättalagda bild med vikingar erbjuder jag en ambitiös och kompletterande historisk analys, Att dricka i DDR-Sverige: the French Connection. Hur svenskt är egentligen Systembolaget som idé?

Öppna upp med e-förvaltningen

Jag skriver artikeln Öppna upp med e-förvaltningen i Liberal Debatt nummer 5, 2009.

Elektronisk förvaltning handlar om att vidareutveckla offentlig förvaltning med hjälp av informationstekniken. President Barack Obama har satsat stort på att försöka effektivisera och öppna den amerikanska staten genom e-förvaltning.

NASA bombar månen

Amerikanska rymdstyrelsen NASA bombar månen för att leta efter is. Läs mer på Vetenskap Voltaire om bombningarna och vad vi kan lära om rymden.

Jakten på det kriminella utseendet

Jag skriver artikeln Jakten på det kriminella utseendet i Svenska Dagbladet Under strecket den 19 oktober 2009.

”Kriminologins fader” Cesare Lombroso påstod att vissa var födda till brottslingar – ju mer aplikt utseende, desto större var risken. Hundra år efter hans död är teorierna för länge sedan förkastade, men den biologiska synen på brottslighet lever kvar.

Vad händer med miljörörelsen?

Southern Fried Science firade Earth Day i USA med att ta en bra titt på miljörörelsen. Är miljörörelsen för individualistisk och ljusgrön?

My final example may seem like a minor one, in the grand scheme of things, but it demonstrates an important point. The environmental movement has become focused on the individual: this is what you can do, here’s how your actions help, think locally act globally. In the abstract these are good ideals to hold, personal responsibility is the root of civic responsibility, but when this edict gets in the way of environmental progress, we have a problem.

Räkna rätt med Lars Gustafsson och PJ Anders Linder

Lars Gustafsson skriver i Expressen och PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet skriver att matematikkunskaperna i det svenska samhället är eftersatta och utgör en fara för demokratin.

Lars Gustafsson skriver om Räknemissar

Den som inte har fått lära sig att något lite tänka matematiskt blir en skäligen hjälplös medborgare. Det kan handla om förståelsen av proportioner; skillnaden mellan en miljon och en miljard. Eller hur långt ett ljusår är. Eller hur en cell, en molekyl, en atom, en kvark, förhåller sig i storlek till den egna kroppen.

De två viktigaste instrument som en civilisation behöver för att orientera sig i den under alla förhållanden problematiska och skrämmande mänskliga existensen är lyriken och matematiken. De har, som den invigde vet, väldigt mycket att göra med varandra.

I Kulturmagasinet Voltaire Vetenskap tar jag upp frågan om matematikkunskaperna i artikeln Hej Mattefobi!

Fast i artikeln ifrågasätter jag också de många larmen kring utbildningen av matematiker och naturvetare.

Fast det finns en skillnad mellan mattefobi och larmen i media om brist på naturvetare och matematiker. Donald Kennedy, chefredaktör på Science, skrev artikeln Supply Without Demand om varför larmet går. Ekonomiska framsteg kopplas till vetenskap och teknik, då blir det lätt att tro att mer alltid är bättre. Institutioner vill gärna växa och det får gärna ske med högre anslag. Donald Kennedy misstänker att teknikföretagen vill fortsatt ha billig välutbildad arbetskraft genom att för många naturvetare utbildas.

Varför går allmänheten på det? Kanske av just okunskap och mattefobi? Uppfattar man matematik som obegripligt är lätt att tro att det finns en brist på matematiker.

Vad är IT-politik?

På Skiften frågar jag vad IT-politik betyder, med anledning av Visbyagendan?

Några av svaren finns om det jag skrivit om organisation, kryptografi, Juliagruppen och om open data.

Klimatologisk thriller i State of Fear

Michael Crichtons bok State of Fear är skönlitteratur, det är viktigt att hålla i minnet trots att boken skapade upp en inflammerade debatt. Liksom i hans tidigare romaner The Andromeda Strain (mikrobiologin), Jurassic Park (gentekniken) och Prey (nanotekniken) skildrar han riskerna med ett nytt forskningsområde skönlitterärt. Denna gång tar han sig an den så viktiga klimatforskningen.

Michael Crichtons tidigare böcker har därför inte varit så populära bland liberaler och teknikvänner, där han kritiserats för att ha framställt mikrobiologi, genteknik och nanoteknik i dålig dager. Då var det liberalerna som gav sig på hans vetenskapliga grunder. Det kan man förvisso göra, men man bör betänka att författare alltid måste få ha en viss licentia poetica med ämnet.

Till Crichtons försvar får då sägas att de områden han skildrar (så även klimatologin) inte längre går att diskutera i enbart vetenskapliga termer. Naturvetenskapen och tekniken tränger in på ett nytt sätt i dagens samhälle och har blivit politiserade, vilket är det som Crichton vill varna för. De väcker känslor, de utmanar våra värderingar, de ställer svåra frågor på ett sätt som kulturdebatten inte riktigt klarar av längre.

Det får vi inte riktigt säga, då vi fortfarande har en positivistisk syn på naturvetenskapen där det är okontroversiellt och enkelt att härleda en specifik politik ur komplexa naturvetenskapliga rön. Därför blir Crichtons romaner granskade som facklitteratur, istället för att debatten gäller romanernas värderingar, litterära kvalitet och om de ger läsaren god spänning.

Crichton blev intresserad av klimatforskningen och väntade sig att finna stöd för den idag tongivande tanken att man i klimatforskningen kan finna tydliga bevis på att en kraftig global uppvärmning håller på att ske, att det är mänsklig verksamhet som ligger bakom den och att klimatförändringarna kan stoppas genom att minska utsläppen av växthusgaser. Ju mer Crichton forskade i ämnet, ju mer tveksam blev han. År 2003 höll han ett mycket kontroversiellt tal i San Francisco där han jämställde mycket av miljörörelsen med religiös dogm baserad på tro och inte kunskap.

Talet ligger till grund för mycket av bokens handling där den Ralph Nader-liknande advokaten Nicholas Drake driver en enorm stiftelse (skrämmande lik de existerande organisationerna Natural Resources Defense Council och Sierra Club) för att främja en radikal agenda i klimatdebatten. För att få mer resurser till sin stiftelse så för han ständigt fram nya larmrapporter för att hålla allmänheten uppskrämd (därav bokens titel). Men då klimatet inte är tillräckligt katastrofalt så utvecklar Drake en plan för att skapa upp en global klimatförändring genom en grupp ekoterrorister. Mot honom står den unge advokaten Peter Evans, och forskaren John Kenner vid MIT. Genom en mordgåta så följer man Kenners (Michael Crichtons alter ego) jakt på Drakes komplott både i vetenskapliga debatter, Salomonöarna i Stilla havet och bland Antarktis isar.

Den litterära kritik som är giltig mot boken är att den förvisso kan vara engagerande men mycket av handlingen och karaktärerna känns väldigt förutsägbara och mekaniska. Ibland blir boken väl förtjust i att rabbla tekniska detaljer. Handlingen tyngs av en mycket svart-vit världsbild. Fast det är en kritik som kan riktas mot mycket av hela genren av techno-thrillers, och boken är inte sämre eller bättre än vilken annan Crichtonbok som helst. Det är alltid svårt att få dramatisk fart på en handling full av vetenskapliga data.

Michael Crichton ger dock sin bok hög trovärdighet genom långa fotnoter som förklarar vad man vet om klimatförändringar och ett mycket intressant vetenskapligt efterord till boken, där han tar upp jämförelsen med andra miljölarm och historiska händelser där vetenskapen blivit politiserad. Den vetenskapliga biten ger nog boken ett extra värde för den läsare som är oinsatt i klimatdebatten.

Om Michael Crichtons kritik av klimatforskningen stämmer eller inte, är kanske inte den mest relevanta ifrågasättandet. Frågan är om hela det vetenskapliga slutordet och fotnoterna behövdes för handlingen att fungera?

Man får även en god bild av hur mäktiga medierna har blivit idag och hur starka särintressen formar vårt sätt att tänka och vår världsbild. Om jag själv skall delta i sökandet efter faktafel i boken så finns det ett när Kenner påpekar att miljögrupper i USA har intäkter på en halv miljard dollar per år. Det stämmer inte- enbart de tolv största miljöorganisationerna i USA har intäkter på nästan två miljarder dollar årligen. Det köper mycket inflytande i politiken.

Fast värre är kanske att många personer i denna klimatdebatten roterar mellan positioner som miljöaktivister, forskare, debattörer, naturvårdsadministratörer och folkvalda. Då skapas lätt gemensamma tankebanor mellan roller som borde ifrågasätta varandra.

Det kanske bästa beviset för att Crichton har träffat rätt i samtiden med State of Fear är att just får de reflexmässiga reaktionerna av att han har fel vetenskapligt sett. De har han fått tidigare, och sålt många böcker på.

The new pharmacology

The challenge for the pharmaceutical industry is to create medicines that provide profits despite the enormous development costs, which to a large extent have been created by the steep requirements of the consumers and the authorities on security and documentation.

At the same time opportunities rise for new kinds of drugs through the ongoing breakthroughs in the biosciences. The irony is that these new opportunities may pose serious problems for the industry, health care systems and regulators.

If we are not careful we might end up in a situation where significant improvements of health and well-being exist, but are consigned to remain in the R&D lab rather than on the shelves of the pharmacy.

The first kind of advance in pharmacology is rational pharmacology. Using our new and deeper knowledge of cellular processes medicines can be designed rationally through switching specific signals in the cells on and off. This is a significant improvement compared to the old guesswork helped by trial and error. Simulation technology enables rapid digital testing of drugs before they are tested with animals, lowering costs. New understanding of immunology enables vaccinations that can be used not just preventively but also as medication against for instance cancer, autoimmune diseases as diabetes, and narcotics like cocaine.

But the most significant advance, and the one likely to cause problems, is pharmacogenomics. It has been known for a long time that different patients react differently to the same drug. Side effects, risks of overdose or lack of efficacy is a serious problem in most treatments. Pharmacogenetics, the study of how different individuals react to a specific medicine depending on their genome started to be developed quite a long time ago. The methods were slow and expensive, and since the body’s reactions to a medicine are dependent on several genes the interactions were often difficult to decipher or detect.

New opportunities have risen today through the combination of genetics and informatics, genomics. Instead of studying individual genes, large chunks (or soon the entirety) of an individual’s genome are studied. This enables the study of how genes influence complex diseases, how medicines affect them and how they affect the entire human body. This perspective has the object to describe how different systems affect each other, which does not only give a deeper understanding but also applicable therapies.

The present developments in genetic testing are dramatic, with sharply declining prices on previously highly advanced tests. Chips covered with a DNA layer that detect the presence of various genes are soon expected to become standard for many diagnoses. They enable laboratory test processes that previously required entire rooms of equipment to be performed with accessories that connect to a single computer. The trend points toward a proliferation of cheap genetic tests, not only of a specific gene at a time but whole groups.

The goal is to develop therapies consisting of the right medicine at the right dose to a specific patient. At an early stage the vision of individualised medicine was spread: maybe we will be able one day soon to go to a doctor, make a gene test, and get the medicine that is tailored to our own metabolism. More at hand is the opportunity to test a patient prior to the prescription of a medication in order to reduce the risk for side effects. This would in itself be a great progress, instead of the often-frustrating trial and error process of finding just the right dose. Drugs are repealed from the market when serious side effects are discovered, but if these are prominent in just a genetically well-defined group an otherwise efficient medicine can still be used.

Pharmacogenomics can also aid the development of new drugs through digital tests or as a supplement to pilot studies. A great cost reduction that shows if they are unsuitable before initiating large-scale trials. It is also easier to protect the trial subjects through testing for the presence of genetic sensibilities to the drug. Research is made more efficient when more homogenous trial subjects can be collected and clinical variations minimized. As fewer participants are needed, costs are reduced and medical developments are accelerated.

Many potential drugs that are efficient with a part of the participants are not developed as they show lower efficiency or side effects with some test subjects. Pharmacogenomics would facilitate the identification of such patient groups on which the drug has the best effect.

The pharmaceutical industry has the last decades seen an enormous acceleration in development costs and pharmacogenomics reduces them, but the development of more specific drugs risks segmenting the market. Drugs against common illnesses (blockbuster drugs) are extremely profitable and have been main income sources for many corporations, but the product lines that are intended for just a minor group of patients have a harder time motivating their development costs. Government regulation regarding the subsidising of drugs for rare diseases (orphan drugs) are decided on the basis of how many patients share the disease, not on the genotype that makes the drug useful. This could create many more patient groups that could be treated but do not receive help.

Certain genotypes are more common in certain ethnic groups than in others, which has led to controversies when some drugs have had different effects and efficiency. Today this is circumvented by ignoring ethniticity to a certain degree in favour of genotype - that a certain set of genes is more common in certain groups does not provide as much information as the exact testing of an individual’s specific set of genes. The problem remains though that certain genotypes may be described by outsiders as typically caucasian or typically mongoloid, and may make the development and application of certain new drugs very controversial indeed.

Pharmacogenomics is particularly cost efficient when there are serious clinical and economical consequences to avoid, when reactions are difficult to measure with present methods, when there is a well-established connection between genotype and clinical phenotype, and that genetic variations are reasonably common. But the most important part of pharmacogenomics’ success is the prevalence of increasingly cheaper, faster and easier gene tests, like the ones consisting of DNA chips connected to hand held computers. When they become ubiquitous they will enable quick tests at the bedside to test the patient’s receptiveness of a proposed medication. This would be particularly significant for chronic diseases where patients require long time care and side effects and correct dosage have great importance.

But the development costs for treatments in the present climate of regulation are very steep indeed, which could block or restrict the use. Currently the regulatory climate is uncertain, which makes companies nervous about how much to pursue drug and gene test packages. If regulatory agencies demand as much data about the test as the drug, the cost and delays might be prohibitive.

An increased use of pharmacogenomics will put huge informational demands on the medical staff. They will not only be required to be knowledgeable about the general effects of medicines, but also of how these can be influenced by genetics, and also be required to be able to execute gene tests. Patients are also searching more actively for information on the Internet, soon possibly with pharmacogenetic tests at home. This will put health care before the serious problem that patients could become more knowledgeable about their own state of health than the physician but lacking the deeper medical competence to make a well-balanced evaluation, especially if organisations and regulations impede the integration of pharmacogenomics in primary health care.

Designer drugs are the exact opposite of the present’s generic medicines. How will governments react to patient demands to gain access to medicines that have not been proven efficient for other patients with the same affliction? How will they balance egalitarianism with cures?

In the presents risk adverse system there is always a problem of making even small risks predictable. If a new drug is shown to have a serious side effect with a small genetically identifiable patient group, the choice for the administration is between approving its use and also demand gene tests (two new costs to the health care system) or not to allow its use (no new cost and no new risk). If an old drug is a risk for a small group, either a new test will have to be introduced (a cost) or the drug removed (no costs, no risk). The present medical administrations with cost minimization as their main goal will encounter problems in the future when new technology and patient demands collide.

Another area of potentially great clinical importance is neuropharmacology. The detailed knowledge of the signal paths in cells and the brain is very relevant in order to understand and influence the brain’s function. The economic and personal costs of mental diseases are enormous, making any advance in managing mental health a significant one. Medical treatment can also enhance therapy, and therapy-potentiating medications can certainly be a future synthesis. An example is professor Michael Davis’ research at Emory university on how the substance DCS can enhance the de-learning of phobias, stress syndromes, and panic anxiety. In experiments with person’s with fear of heights, a simultaneous treatment with DCS could give the same effect on two therapy sessions, instead of eight without DCS, and reduce the risk for relapses after treatment. It is possible that similar combinations of medications and therapy can be used more extensively in the future, making treatment shorter and more efficient.

The barrier between curing, preventing and enhancing medicine is being erased. A reason is the increased medicalisation of various states, for instance age related memory lapses. Such memory lapses are probably a natural part of ageing, caused by decreased neuromodulators, but it decreases life quality. Memory enhancing drugs are under development but can also be used with healthy, younger persons. Here the border between curing and enhancing is starting to blur.

In the same way "life style medications" such as Viagra and Xenical have crossed the barrier between curing/preventive medicine and enhancing. Often the term life style medications is used in a very negative way, insinuating that it is an unnecessary medication and thus really not needed. But an older group of these drugs are already well spread in society: birth control pills. The same argument could be used against these, but it is unlikely that any politician would like to ban or reduce access to birth control pills on the basis that they are unnecessary, costly for public health care, and do not cure or ameliorate a formal disease.

The market for enhancing drugs is probably huge (as indicated by the health food business, alternative medicine, and functional food), and at the present mainly undeveloped. Pharmaceutical corporations search for new blockbuster drugs with large patient groups and would probably like to exploit this market. But to make that possible changes must be enacted on the regulations regarding medicines, especially regarding the influence patients have on their treatment and its goals.

Here, the physicians’ and the patients’ attitudes play a huge role on what pressure will be applied on regulations. If working enhancing drugs are developed, but are made unavailable in Europe because of a restrictive stance it is probable that the black market for drugs will increase further.

Patients become more dissimilar, and medicine more individualized, with pharmacogenomics. This brings rising costs and administrative problems to the present’s health care systems, despite offering huge gains in health and future cost savings. The debate should hence be directed towards what health care systems should be adopted given the influence of rapid medical developments. The new pharmacology will be old news before long.

Virusart

Jag berättar om hackers, datasäkerhet och utsällningen Virusart på Vetenskap Voltaire.

Send in the clones

I write the article Send in the clones in The Local, 21 January 2008

Precisely a year ago, the calf Dundee Paradise joined Dolly the sheep as a popular icon of the biotech era, when the BBC reported that cloned animals are already present in European agriculture.